Sofia Lundberg, GMOK

Jag har tränat relativt seriöst i cirka 10 års tid. Jag har tränat på ungefär samma sätt varje år och varit ungefär lika bra varje säsong. Målsättningen har bland annat varit att få springa en SM-final. Jag har varit snubblande nära några gånger men alltid hamnat precis utanför. Jag har önskat att bli snabbare och provat lite olika vägar men i slutändan har resultaten inte kommit riktigt så som jag önskat. 

Inför ännu en vintersäsong med grundträning satte jag mig ner och funderade på vad jag ville och någonstans långt bak i huvdet gnagde en idé som inte kändes realistisk men som ändå kändes intressant. Jag var sugen på en nytändning, jag var sugen på en ny infallsvinkel. Men hur?

Det lät intressant att hitta en samaretspartner. Någon som kunde hjälpa mig med min träning. Jag har haft hjälp av några personer under årens lopp men ändå inte. I slutändan har jag själv styrt och ställt och kanske inte heller genomfört den träning som var tanken utan mer tränat på känsla. Jag har nog inte inte heller utvärderat den träning jag har genomfört på ett seriöst sätt.

Men, kan man som elitmotionär skaffa sig en tränare? Och var hittar man i så fall en sådan? Är man patetisk om man skaffar sig en tränare om man inte är så duktig? Kommer andra att tycka att det är löjligt?

Tanken var ändå väckt och jag började leta efter rätt person. Gymmets PT kändes helt fel. Jag vill ha någon som sysslar med uthållighetsträning och som åtminstonde vet vad en orienterare gör. Men det måste samtidigt vara en person som jag litar på och känner något inför. Samtidigt får det inte vara en person som är mig för nära. Det har jag provat förut och det fungerar inte riktigt. En viss distans måste hållas. Och jag vill ha någon som inte har förutfattande meningar om mig och min kapacitet.

Efter mycket funderande fanns 4 proffisionella tränare på min önskelista. En till föll bort efter ett tag på grund av att han inte hade någon kontakt med orienteringen, men hade nog kunnat funka för att utvecka min löpning. 3 kvar. Jag skrev ett mail och berättade om min bakgrund, min nvarande kapacitet och mina tankar om nästa år. Brevet låg länge i utkorgen innan jag fick iväg det. Morgonen efter hade jag fått ett långt svar från en av personerna. Svaret gjorde mig glad och nöjd. Svaret ingav förtroende och engagemang. Jag hade hittat min tränare.

Numera är det tränaren som styr min träning! (eller ja, från den 16/11 då)
 
Det känns helt fantastiskt att gå in i en ny säsong med det här i ryggen. Med ett proffs som kommer att styra min träningsvardag, som kommer att besluta vad som är bra för mig , som kommer fråga, undra och bry sig om. Som kommer att vilja att jag blir bättre!

Jag känner längre ingen oro över vad andra ska tycka. Jag käner snarare stolthet över mitt beslut. Att jag vågade investera i mig själv. Att jag vågade gå ut på en okänd väg där ingen annan har krattat. För oavsett vad som händer med min utveckling nu så har jag ju i alla fall satsat, provat och vågat. Och gör man inte det så får man ju aldrig veta. Och aldrig vinna?

Just nu är jag så uppspelt att jag vill hoppa och skrika lite, men jag ska hålla mig. Tar ut glädjen på kvällens rullskidpass.

Innan träningen var jag seg,less, tung i kroppen. De var mörkt, kallt och oinspirerande. 30 minuter fartlek senare var det eufori! Att man glömmer hur otroligt skönt det kan vara att springa. Fartlek var nog rätt pass för mig för dagen. Att leka med känslan mellan fort och jättefort. Att springa fort, men öka. Och känna att kroppen svarar. Det är lycka.

Spinningen imorse var rolig men lite seg. Ikväll väntar tredje passet på ett dygn..., Men en tjejträning överlever man lätt. Dessutom har fokus utlovats på efterrätt, inte träning.

Igår fick vi rabatterbjudande hem i brevlådan. Rabatterna var baserade på vad vi brukar handla. Ganska roligt. Vi fck 2 erbjudande på juice (hm...), rågflingor, toapapper(!), leverpastej och några varor tlll. Vore kul att veta hur de väljer varor.

Om ni vill läsa en rolig historia har ni en här: Hade aldrig kunnat hända mig. (Eller vad säger du Sara)

Hoppas kunna uppdatera i Lissabon men om inte syns vi på tisdag.

24 timmar har gått. Kroppen har fått vara med om grymma bacckintervalller och tuffa korta spinningintervaller. Benen värker, rumpan är trött. Det är då man bekänner färg och gör det första stavgångspasset på typ 10 år. När jag tränade skidor gjorde vi sånt här varje vecka. Det har jag glömt nu.

Han där hemma var chef (för dagen). Uppvärmning och sen letade vi reda på en av Kortedalas värsta backar. Instruktionerna var Älghufs (norsk variant av skidgång) i de flacka partierna av backen och stavgång i de branta. Backen tog mellan 5:20-5:50, Första gången hufsade jag väl aning mer än de andra. Det är jobbigt att hufsa.(Tänk långa löpsteg med stavisättningar, inte sprättande skidgång, mer löpning)  3 gånger upp för hela. Sen var det dags för stavgång i kort brant backe. Konceptet var- vi håller på tills jag blir varvad. 6 gånger 1:20-1:25 blev det. Sjukt roligt och jobbigt pass. Armarna är lite möra idag.

Kvällen avslutades sedan på bästa möjliga sätt med en hemlagad pizza med Souvas (lättrökt renkött!), svamp och västerbottenost samt en riktigt bra vinflaska. Lite äppelpaj slank också ner. Kan en dag bli bättre? 2 bra träningspass och på det god mat och vin i väldigt trevligt sällskap!

Ikväll väntar distans på rullskidor och löpning (kombipass) samt lite coreträning. Sedan väntar 4 dagar i Lissabon! Och semester här på bloggen. Jag ska dit med jobbet och träningen lär inte blr så mycket mer än något joggingpass.

Men fy vad skönt det är! Backintervallerna var grymma. Det riktigt sprängde i kroppen av smärta. Mjölksyran pumpade i benen och oj vad jobbigt det kan vara att springa så få intervaller.

Jag satsade stenhårt på första, som planerat. Väggade en bit upp och fick raggla över mållinjen. Skön backe på cirka 500 meter var det och tiderna blev 2:20, 2:34, 2:37, 2:37, 2:32. Helt OK känsla i kroppen. Något tung i andningen men det är helt klart på bättringsvägen! Sen körde vi korta intervaller 30, 33, 32, 31sekuinder. 30 sekunder  kan vara rysligt länge. Totalt 1:15, det tar tid att springa intervaller!

Imorse var benen sega och det tog ett tag på spinningcykeln att väcka kroppen men när jag väl kom igång blev det rysligt tufft. Körde korta intervaller idag och det är ett pass som jag gillar mer och mer. Dessutom brukar deltagarna gilla det! Skön stämning med många som körde hårt och ganska fullsatt. Kul.

Nu sitter jag och laddar för ett tufft stavgångspass och då menar jag ingen pensionärsgång med stavarna slängades vid sidan utan löpning till lämplig backe och sedan riktig skidstavgång upp. Vasaloppet - här kommer jag!

Många tuffa pass på kort tid här nu men snart blir det vila!

....och blir mer och mer sugen på backintervaller.

Utmaningen ikväll lyder 1:45 min 2:30 vila 4-6 st + backryck 0:30 4 st

Det låter helt klart överkomligt, inte så många, inte så långa. Ikväll skall jag krossa. Idag skall de andra brudarna få kämpa. Idag skall jag springa aggresivt, och se hur länge det håller. Mumma. 2 timmar kvar. Ska lada med en kopp te tror jag allt.

Att orientera i Stocksholmstrakten är en fröjd. Det är platt, det är fint på backen och mossarna går att löpa i. I Göteborg är det kuperat, bräskigt och sjukt jobbiga, tuviga, blöta mossar. Jag längtar efter en helg i Stockholm. (Fast Göteborgsterräng har sn charm den med men man längtar ju alltid efter det man inte får...)

Igår hade det dock strängats en finfin orienteringsbana i, med göteborgsmått mätt, lättlöpt terräng. Så jag passade på att öva mer på min positiva inställning. Jag njöt.

Orienteringsmässigt gick det bra men jag fick några tankeställare som jag ska jobba med i vinter.

- Våga orientera distinkt och offensivt hela vägen fram till ringen när tekniken tillåter så. Bättre självförtroende.
Åtgärd: Prova och se vad som händer om jag vågar springa hela vägen in i skärmen.

- Orientera mer på långsträckor. Idag har jag en tendens att "flyta iväg" på sträckan och lösa problemet längre fram. Bästa möjliga väg hela vägen. Hitta en teknik där jag grovorienterar. Måste släppa "plankatekniken" (Köra på kompassen) och läsa mer- utan att fastna i punkt 3.
Åtgärd: Under vintern skall jag byta ut min älskade planka mot en tumkompass. Inte för att jag inte gillar den utan för att jag känner att jag behöver en ny utmaning när det gäller teknikträning och jag behöver bryta ett dåligt mönster. När jag byter hjälpmedel måste jag ändra min teknik. Sen kan det hända att plankan är med mig när säsongen väl börjar igen men då har jag i alla fall provat.

- Inte överanalysera på sträckorna. Ibland fastnar jag i att välja för optimerade vägval och det slutar med en himla massa kartstopp och för lång löpsträcka. Det är en svår balansgång det där.
Åtgärd: En kombination av de båda ovanstående.

Jobbigt, ja! Men det är kul att utvecklas. Nu ska jag ladda benen som sjutton. Längtar efter tävling.

Igår stod 1km-intervaller på schemat. 4 st. Kroppen käns fortfarande inte OK och lätt nedstämd gav jag mig av på första. Blev snabbt avhakad och sprang solo längst bak. Massor av negativa tankar kom över mig och jag avslutade första intervallen med tungt sinne. Men så bestämde jag mig för att jag ska ju ha roligt när jag tränar så även om det inte gick fort igår tänkte jag snabb löpning. Tänkte positivt. Blev mer och mer nöjd när den ena tjejen efter den andra hoppade av. Jag är inte bäst på att springa fort men jag är banne mig bra på att orka alla intervaller, på att kämpa, på att inte ge upp. Och jag vet ju att det kommer att släppa.

Var betydligt gladare på nerjoggen och helt plötsligt kändes kroppen lättare. Steget fräscht. Och idag känns kroppen faktsikt bättre än igår. Den här skumma muskelvärken börjar ge med sig. Kanske släpper det nu?

Imorse stod trappintervaller på schemat. En halvfull sal. Det är inget jättedrag på spinningen men det rullar på. Hade en bra morgon idag och jag börjar att gilla passet mer och mer.

Gårdagen innebar också ett inköp av rullskidstavar så nu börjar väl satsningen mot Vasaloppet 2009. Eller nåt. Ikväll väntar core och överkroppsträning och kanske, kanske ett streetpass.