Sofia Lundberg, GMOK

Min träningsvardag i uppförsbacke, i nerförsbacke och på platten

Sorg i hjärtat

Kategori: Träning

Det blir inget springande på 10-mila i år.

Igår gav jag mig ut i vårvärmen, ut bland inspirerande vitsippsbackar och tokigt sugen på korta intervaller. Sugen på att bita ifrån och känna kroppen samarbeta. Inställd på att det nog skulle kännas sådär men vid gott mod.

Joggade iväg. Höll på att dö efter 2 minuter. Efter 4 började jag gå. Täkte att jag blir snart varm. Joggade igen. Gick igen. Joggade nerför. Gick på platten och uppför. Tänkte att OK, då kör jag löpskolningsövningara. I alla fall de där man går.

Så vaknade jag till och insåg att jag är dum i huvudet. Visst skall man ha pannben och visst måste det få ta emot ibland men nu har jag nog faktiskt gått över gränsen. Då och där bestämde jag mig för att jag kommer att åka på 10-mila. Insupa atmosfären. Ha fjärilar i magen. Skrika mig hes. Men jag kommer göra det i jeans. Som publik. Så är det. Så blir det. Sorg i hjärtat.

Det har helt klart blivit sämre sista veckan. (Eg. sista 3 veckorna). Jag har en analys av detta. Dels tror jag att loppet i söndags slet väldigt mycket. Ge mig en tävling och jag springer fast det gör ont. Dels tror jag att när kroppen helt plötsligt fick tillgång till järn igen valde den att stänga av alla andra funktioner och fokusera på att rätta till felet. Det är ju onekligen så att den skickar ganska tydliga signaler om vad jag borde göra. Och jag borde inte träna. Det är inte bara det att det inte går att springa. Jag är sjukt trött hela tiden. Lägger jag mig ner somnar jag. Jag blir lätt yr och tycker att det är jobbigt att cykla till jobbet. Inte normalt.

Trots alla tydliga signaler var det inte lätt att ringa UK igår och tala om att jag inte kommer till start. Det är tufft att svika mina klubbkamrater (inte för att jag tror att de känner så - men jag gör det.) Jag hoppas ändå att jag tar rätt beslut och att detta innebär att jag tillslut kan komma tillbaka i gammal god form lite fortare.

järn

Kategori: Träning

OK. Hela vårens totala missär har fått sin förklaring. Jag har varit trött, gnällig och irriterad. Träningen har gått säme och sämre och hoppet började överge mig. Tillslut fick jag rådet att kolla mina järnvärden. Var helt övertygad om att det var luftrören som spökade men tänkte att "det skadar väl inte". Blev därför något förvånad när läkaren ringde och meddelade att mina värden var rätt kass..... Blodvärdet är väl OK. Jag har 120 och det skall ligga mellan 120-150 men järnvärdet (depåerna) är nästan tomma, värdet borde ligga mellan 9-34, jag har 6.Och dessutom är mina TIBC-värden jättehöga. TIBC är lekmannamässigt förklarat de proteiner som transporterar järn. Om man saknar järn produceras mer TIBC för att kompensera järnbristen.

Min känsla av att få mjölksyra så lätt har ju därför varit helt riktig. Syret har inte kommit ut till musklerna. Skönt att det inte var inbillning.

Så läget just nu är järnrik kost - järntabletter i mängder - och lite försiktighet när det gäller träning. Det kan funka att springa ett snabbt enstaka pass men sen blir återhämtningen LÅNG. Sprang stigtomta i helgen och nu är kroppen helt slut. Igår orkade jag inte ens springa hela tiden utan fick blanda gång med promenad. Satte nytt rekord igår. 1 mil på 78 minuter. (I och för sig lite orientering).

Målsättnigen är att springa 10-mila på lördag. Men det kommer nog att krävas lite vila för att orka med ett lopp i högre tempo. Jag kommer ju springa för ett lag och då vill jag prestera.

Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta att komma tillbaka men jag hoppas att det tar 2-4 veckor. Det är såklart inte roligt att få veta att man har järnbrist men det käns ändå skönt att veta att något är fel och att det faktiskt finns hopp om nya rekord på testbanorna.

Långpass i Barcelona!

Kategori: Träning

Stack iväg vid 9-tiden. Cika 20 grader. Blå himmer, hav , sol, kortbyxor! Turen skulle gå från hotellet upp till Moutjuic, OS-byn. Lyckades blanda strandpromenad med mer eller mindre motorvägslöping i industriområden innan jag kom till bergets fot. Efter några återvändsgränder hittade jag den stora bilvägen och tog den upp. Väl famme vid OS-arenan tog jag sikte på toppen och skogen. Hittade några spanska löpare att hänga på och tänkte att de nog valde fina löparstråk. Och mycket rikitgt, efter 70 minuter pustade jag ut på toppen och lapade sol i 5 minuter! Kollade snabbt kartan efter närmsta metro. Tog en säng uppe på toppen innan jag ände ner mot tunnelbanan. efter 100 minuter kliade jag mig i huvudet. Hittade ingen metro. Började bli varm och trött. Kollade en gång till och inser att alla M på kartan betydde museum inte metro. Suck!

Köpte en snuskigt dyr dricka. Surade lite och började färden nerför på stumma ben. Blev dock snabbt glad av värmen och miljön. Lite jobbigt att springa inne i Barcelona en lördag förmiddag. La Rambla är inte direkt ett idealt löpstråk klockan 11.00.... Och efter 2.25 när jag äntligen kom fam till min station var jag trött, sjukt hungrig och väldigt varm.

På hotellrummet länsade jag chipspåsen medan jag snabbduschade. Försökte sedan beställa mat på spanska. Gick sådär. Åt mest sallad och räkor. Fick nödköpa yogurt och banan.

Sen väntade guidad tur, picassomuseum och lite shopping. Mina ben tyckte inte det var jättekul. Tur att jag gjorde det.

Upp och ner

Kategori: Träning

Det är lite ner och lite upp. Helgen var sämre, lite bättre och helt OK.

Påskafton och långdistans, 12 km masstart. Jag försökte tagga igång mig själv men det var svårt. Jag litade helt enkelt inte på mig sälv. Jag litade inte på att kroppen skulle orka springa och då orkade huvudet inte fightas. Starten gick och jag låg med ok till ettan. Helt plötsligt sprang alla som yra hönor och jag stannade, läste intensivt på kartan, läste in mig, tog ettan och var ensam. Orienterade sedan bra i några kontroller och fick in ett grymt flyt. Här passerade jag nog ett antal löpare. Men när jag sedan la 2 minuter på en punkthöjd i det gröna och sedan drog snett på en sträcka försvann den lilla fighterkänslan som jag lycktats skrapa ihop. Jag hamnade i lunktempo och när jag varavde kändes kroppen rätt pigg men huvudet var segt. Tog ettan och bestämde mig sedan för att hoppa av. Jag hade helt enkelt inte rätt inställning i huvudet. Men kroppen hade ändå känts helt OK så jag var nöjd över att ha gjort bort tävlingspremiären och bestämde mig för att mata huvudet med positiva tankar och jävlaranamma.

Påskdagen var jag aningen överladdad på fel sätt. Tog kartan sprang allt jag hade åt helt fel håll. Bommade 3 minuter på första och GPS-spåret visar på en väldigt vinglig färd resten av banan. mental obalans. Det fysiska funderade jag inte så mycket över vilket gjorde att jag faktiskt funderade väldigt moget på kvällen och bestämde mig för att inte tänka alls på fysiken mer utan lita på min förmåga och orientera gudomligt.

På annandagen försökte jag göra en väldigt seriös uppvärmning och ladda på hjärnan. Lyckades OK och när jag startade kände jag en viss spänning i kroppen, precis som det skall vara, men jag var lugn. Fult fokuserad. Hade dock lite tur till ettan och tvåan då planen var lite vag. Var sjukt noggrann med kompassarbetet och på GPS-spåret syns skillnad mot söndagen. Ända större misstaget var på en längre sträcka när jag bytte vägval mitt på sträckan och tappade ca 30-45 sekunder. Tycker att jag lyckades bra med kompassarbetet vilket var min huvudmålsättning.

Resutatet känns sådär. Jag är en bit efter men vill inte älta. Det fysiska kan jag inte göra något åt just nu. Jag har tränat väldigt bra i vinter och helt enligt plan. Varför resultatet inte kommer löpmässigt har jag ingen aning om men när det kommer så kommer det och då är det såhär jag skall orientera. Fokuserat, bestämt och med hög blick. Och jag ska ha roligt. Det är jag mest nöjd med i helgen, att jag hade roligt. För det är inte enkelt att ha roligt när man vill och vet att man kan mer.

Ikväll packar jag väskan för Barcelona. 4 dagar med sol och värme (hoppas jag). Hoppas hinna med 3 löppass.