Sofia Lundberg, GMOK

06:50- 07:05 cykel till jobbet
9:05-9:20 cykel hem
9:35-9:50 cykel till jobbet
15:10-15:25 cykel hem

En helt vanlig vilodag.

Idag hände det. Var ute på jogg med han där hemma och A. Han där hemma styrde vagnen i början men gnällde på dålig form. Jag tog över styrandet ett tag och när en backe dök upp tryckte jag till lite. Jag, vagnen och A gled ifrån han där hemma som inte orkade följa. I knappa minuten var jag bäst i världen och dominerade i familjen. Förmodligen mitt livs största merit.

För att plocka ner mig på jorden bråkar hälsenefästet lite. Än så länge inom kontroll men dags att börja känna efter och vara smart.

Sakta men säkert har det känts bättre och bättre för varje vecka som gått. Jag har fått slita ont och blivit väldigt sliten av träningen. I Örebro kändes det som det vände. Kroppen började svara och även om farter och ork inte var på topp hittade jag bra partier under loppen när det stämde. Jag har nu varit frisk i en månad, får sova lite mer på nätterna och äter järn. Dessutom börjar jag komma tillrätta med sockermonstret som bott i mig ett tag. Det ger resultat.

Idag njöt jag. Intervaller ensam på knixig, småkuperad stig. Och med en känsla av att vara stark och genomtränad. Sprang kontrollerat och hade 4:30 (längre slinga), 4:16, 4:14, 4:15, 4:09, 4:10. Bra hushållning av krafterna, bra pass, bra betyg. Heja mig!

Morgonjogg till jobbet. Styrka och löpskolning på lunchen. Det går bra nu!

Inte vet jag om det är sömnbristen som gör det men idag fick jag kasta in handduken igen. Planerade intervaller blev till kväll i soffan. Benen är sjukt slitna och 30 minuter cykling till jobbet känns som träning. Surt men förhoppningsvis smart.

Det är så mycket jag skulle vilja få folk som inte springer att förstå. Jag skulle t.ex vilja få dem att förstå glädjen att springa på outforskad mark. Idag fick jag möjlighet att prova ett helt nytt löpspår. Okänd mark bakom varje krön, nyfikenhet på vad som väntar. En brant backe upp, en lång skön nedförsbacke? Inte kunna planera turen bara anta utmaningen när den är där. Små gula pluppar på träden är min enda vägledning. Glädje över det okända.

Som grädde på moset var det en rolig och varierande femma som möjligtvis var lite lång. Härlig kväll!

Bokskogsbacken. Tisdagsträning. På väg dit öppnade sig himmeln. Årets första sommarregn och under första intervallen såg man inte ett smack. Det var som att springa i en dusch. Planen var 5 långa och 5 korta. Det blev leriga, grisiga, smutsiga och tuffa intervaller. Det började segt men jag jobbade mig in i passet och hade ungefär samma tider rakt igenom och sista gick lika fort som första. ( Ca 2:40) Kände mig stark på slutet i den korta backen (40 s) och njöt verkligen av att äntligen träna ett tufft långt intervallpass.

Och vad kul det är med klubbintervaller, särskilt när man möts hela tiden. Eller blir omsprungen. Alla hejar och det är kul att se fartfenomenen glida om på lätta steg i leran när man själv sitter fast till midjan i dy. Härligt att kunna träna tillsammans trots helt olika förutsättningar.

Och roligast av allt. Jag kände mig stark på slutet och fick också kommentarer om att jag såg stark ut. Sånt gillas.

Jag har ingen aning om vilka stackare som tittar in här då och då. Det vore kul att veta så jag tänkte om jag berättar att jag fyller år idag kan ni väl säga grattis? Deal?

Jag fyller år idag. 27.

Idag fanns den där. Känslan. Lite trötta ben, Lite sliten, men jag sprang och benen svarade. Njöt av varje sekund, 2700 njutbara sekunder. Jag är tillbaka! Fortfarande otränad men med en kropp som vill träna. Med en kropp som trots att den är lite sliten gärna följer med ut och lufsar. Känner mig sjukt laddad för att trycka på imorgon.

Idag var det plattare och det kändes mycket bättre att springa. En ok fysisk insats men orienteringen sitter inte riktigt. Varningsflaggorna ringer och jag ignorerar. Kanske inte helt rätt sätt att hantera loppet. 3 minuter borta. 4 från segern.

Det går åt rätt håll. Lite mindre misstag och bättre krut i benen men fortfarande inte tillräckligt bra orientering. Två chanser kvar att bli lite mer nöjd. Grymt bra träning får jag i alla fall.

+ bitvis bra orientering
+ fysiskt är jag på g. Kroppen känns i alla fall frisk och hel.
+ varmt och skönt TC-häng.
- så var det den lilla detaljen med skärmarna. Totalt katastrof kontroll 4-7. Bommade 5 minuter. Suck

Imorgon är en annan dag. Bättre koll på kartan. Fokus orientering! Så får det bli.

Over and out.

Inte klart godkänt men klart och genomfört. Vaknade på morgonen efter nästan 11 timmars sömn och var så trött. Inte ens en hotellfrukost fick mig på rätt energinivå. Började oroa mig för att jag var på väg att bli sjuk men tiden gjorde sitt och efter någon timma kändes kroppen faktiskt både vaken och utvilad. Då satte nervositeten in. Hur kunde jag gå med på det här? Vems dumma idé var detta? 35 minuter innan start började jag min stirriga ostrukturerade uppvärmning som inte alls blev som jag tänkt. Trängde mig dåligt uppvärmd, sjukt taggad och ganska nervös fram till min karta. Eller fram och fram. Jag stod längst bak. Starten gick. Var inte beredd på att bli tacklad och hade fullt sjå att hålla mig upprätt. Upp med kartan och tänker direkt rakt på. Tittar upp och konstaterar att ingen kör rakt på. Följer med klungan på stigen men här tappar jag helt fokus och 30 sekunder senare får jag panik och vet inte hur länge jag sprungit på stigen, viker av, bara för att inse att jag ska längre fram. Viker ut och känner paniken komma. Folk väller fram. Skärp dig. Viker in. Får skärmen och kastar mig iväg i rätt riktning men blir väldigt stressad av att folk springer åt alla håll. Springer ostrukturerat på ett vägval jag aldrig valt själv men bommar inte. Ser art trean är tv. Passar på att andas och börja om mentalt. Får svåra fyran med lite flyt. Till svåra femman blir jag helt plötsligt själv. Panik igen men vet var jag är. Kollar en extra gång på kartan och 400 meter senare sätter jag stämpeln och ser klungan komma in från vänster. Jag äger stafetten i det ögonblicket. Springer bra fram till långsträckan. Där dras jag med på klungans vägval. Eller jag väljer att gå med. Det går fortare att springa med dem än själv på eget vägval. Släpper orienteringen en stund och känner tröttheten komma. Här dör jag. Hit men inte längre. Svär över dålig träning. Stirrar på ryggarna framför och tänker bit i. Bit i. Helt enligt regelboken stannar jag när vi passerar vägen 300 meter innan skärmen. Jag är väldigt medveten om hur trött jag börjar bli. Snurrar 30 sekunder men får den ändå. Springer på kompass och ryggar till de två nästkommande kontrollerna. Kastar mig ner till tv-kontrollen. En gafflad kontroll kvar. Klungan delar sig på två vägval. Skönt. Känner mig trygg. Får näst sista utan problem. Ner till sista och stämpla. Ler inombords. Jag kan bättre men det är godkänt. Jag har gjort jobbet, jag har hanterat problemet. Jag har antaget utmaningen. Lämnar över med ett leende. Enligt plan.

Nu är jag lite sugen att göra om det. Fullt frisk, bättre tränad och i form.

Väldigt nervös på väg ut till TC. Hur ska det här sluta?

A är hemma med halsfluss ( nr 4). Han där hemma är odefinierbart sjuk. Jag är äntligen på väg mot 10-mila och min utmaning. Börjar bli lite nervös men det ska bli väldigt roligt. Jag är väldigt glad att jag kunde åka även om jag tycker lite synd om de där hemma.

Nu ska jag lämna sjukdomsträsket bakom mig, glömma dålig form och obefintlig träning. Nu är fokus på att ha roligt. Den fysiska insatsen kan jag inte påverka tills imorgon men min inställning och mentala styrka kan jag jobba med. 10-mila 2013 ska bli sjukt roligt. Nu kör vi.