Det blir inget springande på 10-mila i år.

Igår gav jag mig ut i vårvärmen, ut bland inspirerande vitsippsbackar och tokigt sugen på korta intervaller. Sugen på att bita ifrån och känna kroppen samarbeta. Inställd på att det nog skulle kännas sådär men vid gott mod.

Joggade iväg. Höll på att dö efter 2 minuter. Efter 4 började jag gå. Täkte att jag blir snart varm. Joggade igen. Gick igen. Joggade nerför. Gick på platten och uppför. Tänkte att OK, då kör jag löpskolningsövningara. I alla fall de där man går.

Så vaknade jag till och insåg att jag är dum i huvudet. Visst skall man ha pannben och visst måste det få ta emot ibland men nu har jag nog faktiskt gått över gränsen. Då och där bestämde jag mig för att jag kommer att åka på 10-mila. Insupa atmosfären. Ha fjärilar i magen. Skrika mig hes. Men jag kommer göra det i jeans. Som publik. Så är det. Så blir det. Sorg i hjärtat.

Det har helt klart blivit sämre sista veckan. (Eg. sista 3 veckorna). Jag har en analys av detta. Dels tror jag att loppet i söndags slet väldigt mycket. Ge mig en tävling och jag springer fast det gör ont. Dels tror jag att när kroppen helt plötsligt fick tillgång till järn igen valde den att stänga av alla andra funktioner och fokusera på att rätta till felet. Det är ju onekligen så att den skickar ganska tydliga signaler om vad jag borde göra. Och jag borde inte träna. Det är inte bara det att det inte går att springa. Jag är sjukt trött hela tiden. Lägger jag mig ner somnar jag. Jag blir lätt yr och tycker att det är jobbigt att cykla till jobbet. Inte normalt.

Trots alla tydliga signaler var det inte lätt att ringa UK igår och tala om att jag inte kommer till start. Det är tufft att svika mina klubbkamrater (inte för att jag tror att de känner så - men jag gör det.) Jag hoppas ändå att jag tar rätt beslut och att detta innebär att jag tillslut kan komma tillbaka i gammal god form lite fortare.