Sofia Lundberg, GMOK

Jag har tränat relativt seriöst i cirka 10 års tid. Jag har tränat på ungefär samma sätt varje år och varit ungefär lika bra varje säsong. Målsättningen har bland annat varit att få springa en SM-final. Jag har varit snubblande nära några gånger men alltid hamnat precis utanför. Jag har önskat att bli snabbare och provat lite olika vägar men i slutändan har resultaten inte kommit riktigt så som jag önskat. 

Inför ännu en vintersäsong med grundträning satte jag mig ner och funderade på vad jag ville och någonstans långt bak i huvdet gnagde en idé som inte kändes realistisk men som ändå kändes intressant. Jag var sugen på en nytändning, jag var sugen på en ny infallsvinkel. Men hur?

Det lät intressant att hitta en samaretspartner. Någon som kunde hjälpa mig med min träning. Jag har haft hjälp av några personer under årens lopp men ändå inte. I slutändan har jag själv styrt och ställt och kanske inte heller genomfört den träning som var tanken utan mer tränat på känsla. Jag har nog inte inte heller utvärderat den träning jag har genomfört på ett seriöst sätt.

Men, kan man som elitmotionär skaffa sig en tränare? Och var hittar man i så fall en sådan? Är man patetisk om man skaffar sig en tränare om man inte är så duktig? Kommer andra att tycka att det är löjligt?

Tanken var ändå väckt och jag började leta efter rätt person. Gymmets PT kändes helt fel. Jag vill ha någon som sysslar med uthållighetsträning och som åtminstonde vet vad en orienterare gör. Men det måste samtidigt vara en person som jag litar på och känner något inför. Samtidigt får det inte vara en person som är mig för nära. Det har jag provat förut och det fungerar inte riktigt. En viss distans måste hållas. Och jag vill ha någon som inte har förutfattande meningar om mig och min kapacitet.

Efter mycket funderande fanns 4 proffisionella tränare på min önskelista. En till föll bort efter ett tag på grund av att han inte hade någon kontakt med orienteringen, men hade nog kunnat funka för att utvecka min löpning. 3 kvar. Jag skrev ett mail och berättade om min bakgrund, min nvarande kapacitet och mina tankar om nästa år. Brevet låg länge i utkorgen innan jag fick iväg det. Morgonen efter hade jag fått ett långt svar från en av personerna. Svaret gjorde mig glad och nöjd. Svaret ingav förtroende och engagemang. Jag hade hittat min tränare.

Numera är det tränaren som styr min träning! (eller ja, från den 16/11 då)
 
Det känns helt fantastiskt att gå in i en ny säsong med det här i ryggen. Med ett proffs som kommer att styra min träningsvardag, som kommer att besluta vad som är bra för mig , som kommer fråga, undra och bry sig om. Som kommer att vilja att jag blir bättre!

Jag känner längre ingen oro över vad andra ska tycka. Jag käner snarare stolthet över mitt beslut. Att jag vågade investera i mig själv. Att jag vågade gå ut på en okänd väg där ingen annan har krattat. För oavsett vad som händer med min utveckling nu så har jag ju i alla fall satsat, provat och vågat. Och gör man inte det så får man ju aldrig veta. Och aldrig vinna?

Just nu är jag så uppspelt att jag vill hoppa och skrika lite, men jag ska hålla mig. Tar ut glädjen på kvällens rullskidpass.