OK. Jag har haft en positiv känsla i kroppen sista tiden. Som om att jag är på väg tillbaka till mitt tränande liv. Jag skall koma ihåg den, jag skall bara få ner det här träningspasset. Banintervaller. Sugen på att hitta känslan. Joggar dit och kör löpskolning. Känns sådär men tänker att vilodagen borde ha gett piggare ben. Bestämmer mig för 5*400 meter. Han där hemma och lillkillen har anslutit för ett gemensamt pass. Lillkillen tittar storögt när vi kör löpskolning. Dags för 5*400 meter. Vilket är kul i 200 meter. Tänker att det kommer att lossna, första är alltid jobbig. 102 sekunder. Oj, nåja, det finns potential för negativ split. dryga minuten vila och så på det igen. Stumnar vid 200 meter men kämpar. 102 sekunder. Suck. Vill bryta. Nytt försök och kämpar vilt 100 sekunder. Fjärde och sliter från steg 1, springer med syra i öronen och försöker öka, 102. Vill inte mer. Orkar inte mer. Startar femte och det är ingen bra känsla, det gör ont. Vid 250 meter dör kroppen, tyvärr även huvudet och slokörad kan jag bara konstatera att jag vek ner mig och får gå med svansen mellan benen till min publik och erkänna nederlaget. Tittar på han där hemma när han river av 200-ingar. Sen börjar en tung jogg hem. Benen värker och jag vill verkligen bara hem. Tur att kvällen bara blev bättre sen. Tröstpalt till middag. Fint. Sådär ja. Ny dag. Nya möjligheter.