Efter en lång bilresa med stopp vid Nordby köpcentrum för att studera kött- och brusmarknaden kom vi fram till Oslo. Sega efter bilresan drog det ut på tiden och den där träningen kändes mer och mer oöverkomlig men tur att andra tar tag i saker. Vi drog till Norges typ ända Lyslöpa som självklart bjöd på rejäla klättringar. Jag tog tillfället i akt och snodde åt mig en privatlektion av norskan som tränat med Trude Dubendal. Finns lite att jobba på. Blev ett kort lugnt pass för att väcka kroppen.

Lördagen bjöd på -10 grader, blå himmel och sol. Då tröskel var beordrad lade jag upp min plan. Uppvärmning fram till backen och sen bränna av 5- minutare upp för hela backen. Gissade att det skulle bli 5 eller 6 st. Tryckte på i den aningen för branta backen och jag fick bitvis kämpa hårt för att vara kvar i spåret. 5 minuter snor, svett och blå extra. Sen stiga ur spåret. Frustande hänga över stavarna i 1 minut och så mer snor, svett och blå extra. 5 ggr. Sen var jag uppe på toppen av slalombacken och tänkte att nu skall jag njuta och glida! Ha. Tjenare. Det var inget glida här och det tog säkert 15 minuter innan det var skönt att glida fram i solen. Sen hade jag en fin halvtimma. Innan det sa stopp. I en nerförsbacke. Med näsan före. Och utan högerskida. Förvånad hämtade jag den och snäppte fast den. Stakade iväg. Och tappade skidan. Hämtade den. Satte fast den. Och tappade den. Homer Simpson. Den är trasig. Vad gör jag nu? Försökte laga men det verkade fattas en bit av bindningen. Bestämde mig för att jogga upp till fikastugan, (typ 2-3 km) och hoppas på att han där hemma kunde laga den. Traskade på i kanten och blev utskälld av norrmän för att jag gick i spåret. Jo, jag går här med skidorna i handen för att det är så kul. Vad hände med det glada folket? Väl på väg insåg jag att det här går inte att fixa. Och mycket riktigt. Inte ens mannan i mitt liv kunde fixa. Så efter en kryddkage och solbärstoddy fick jag snällt springa väg med skidpjäxor, skidor och stavar i 45 minuter och sen sitta och vänta på barmhärtighetsskjutsen hem. Ett ovanligt pass skulle man kanske kunna kalla det. Och kanske något jag kan skratta åt sen men inte nu. Sura rönnbär eller nåt.

Söndagen skulle bli revansch med nylånade skidor, trevligt åksällskap och sol. Fick allt utan sol. Men oj vilken utmaning att åka från sorkdalen (typ) till Lovlia (typ). 18 km. Hur lång tid kan det ta? Ja. 120 minuter dit och 75 hem. Vilken backe (400 höjdmeter)! 90 minuter traskade vi mer eller mindre uppför varav 60 minuter var i den branta ständigt uppåtgående delen. Svårt att hålla nere pulsen och trots att det var lugn åkning så känns det ju i kroppen. Lite belöning var det att möta Frode Andrésen på skateskidor. Skidåkning kan vara vackert. Belöning var det också att äta bolle och dricka cola. Hemfärden var behagligare med sköna utförslöpor.

Nu- vilovecka!