Inte så nära att det hade räckt med en fällning men tillräckligt nära för att framkalla tårar men efter ett tag även stolthet. 90 sekunder kan vara så länge- eller så kort.

Om vi tar det från början. Jag taggade ner, var harmonisk men lite rädd för att springa. När jag lyfte kartan var faktiskt rädsla jag kände. Och jag var så försiktig till ettan. Jag joggade fram, försökte läsa på allt. Hitta punkter. Kanske därför läste jag in mig fel och bommade 90 sekunder. Då blev jag arg. Tryckte på gasen, styrde och satsade. jag har nog aldrig sprungit så offensivt. Jag tänkte i nerförsbackarna att trillar jag så slår jag mig, inget värre. Och jag hade nog lite tur till 2:an men jag fick den fint. Sen kom långsträckan. Tyvär var jag nog lite stressad och lämnade skärmen fort. Tog kanske inte det bästa vägvalet men jag bokstavligen plöjde fram. Matade på stigarna och höll på att glömma bromsa in mot skärmen. Slog av på tempot i sista sekund. Fick den perfekt och tänkte- skärpning!! Tur håller inte. Detta gjorde att jag säkrade kontrollen efter onödigt mycket och la 40 sekunder på dålig kontrolltagning. Kortsträcka nerför. Passerade skärmen med 5 meter och fick vända upp. Ner på väg. Mata, mata, mata. Lätt sträcka. Kortsträcka på skrå. Fick rygg och satsade allt. Slarvade igen med vägval och fick plöja genom ett grönområde, men jag sprang distinkt och offensivt rätt in i skärmen. Näst sista. Upp på berget. Nu kom tröttheten. Kämpa, kämpa, lätt kontroll. Ner till ängen mot sista- och här tappade jag fokus. Sjönk ihop i löpsteget och tappade massor av tid in i mål. Jag borde ha tänkt löpteknik och pannben. Det är jag faktiskt väldigt besviken på.

Så 9 månders satsning är över. Jag var så nära målet. Närmare än någonsin. Så nu lockar det ju onekligen med ett års satsning till. Jag har utvecklat så många sidor hos mig själv. Det är så många saker jag har blivit bättre på. Och jag tror verkligen att jag inte riktigt har kunnat hämta ut all investering än. En del saker tar nog längre tid att sätta än vad jag haft. Jag känner ju vad som finns i mig men som jag inte riktigt har kunnat visa än. Farten för en SM-final finns onekligen.

PT är otroligt proffsig och jag hade aldrig kunnat komma så här långt utan hjälp. Vi har verkligen utvecklat mina svaga sidor och bibehållit eller förbättrat de starka. På ett sätt som jag aldrig kunnat klara av själv.

Just nu har jag fått lite ledigt för att träna vad jag känner för. Innan vi strukturerar igen. Igår kom jag på att jag denna vecka vill köra

Coreboll oh spinning ikväll
Testbana
25-manna-träning
Ol-intervaller
banintervaller

Det kanske inte är så smart med tanke på att jag ska tävla i helgen. Jag får nog känna lite på det. Och inse att jag behöver hjälp....Igår pratade vi vinterträning hemma och jag kom på mig själv att längta till hellweek. Jag återkommer med min personliga utvärdering av träningsåret längre fram.

Sist men inte minst. Världens bästa klubbkompis Lina- SM-silver. Bättre glädjespridare och motivationshöjare finns inte. Grattis!