Japp. Jag får vara nöjd. Med det jag gjorde bra.

Första kilometern blev det om vanligt rusning och jag passerade skylten sist av alla på en bra tid. I paritet med rekordloppet. Och det känns lätt i kroppen. Kilometer 2 handlar mycket om att inte stresas av de andra tjejerna. Här går jag ifatt en del och har svårt att hitta mitt tempo. En ryckig kilometer som nog går ganka fort den också. Jag missade att trycka av vid skylten men min handavläsning strax efter skylten tyder på bra fart hit. Kilometer 3 är första backen. Jag glider ifrån några tjejer samtidigt som några glider ifrån mig. Jag tapppar lite fart i backen men kämpar på! Kilometer 4 är tuff. En raksträcka följt av banans största backe. Jag kämpar men får inget flyt, ingen tryck i steget. Jollrar mig upp och för första gången får jag negativa känslor. Tänker att bara upp så är det långspurt in i mål.

Kilometer 5 innebär lätt nerför. Nu skall jag trycka på. Trycker på. Ökar farten, eller försöker, men ingenting händer. Den sista 2 kilometrarna blir en kamp mellan ben och huvud. Jag har sån lust att ge upp men kämpar på och landar på en rätt medioker tid ca 90 sekunder över pers. Tappar nästan 1 minut sista 2 km. Och mellan sista och första kilometern skiljer det 45 sekunder. Fast de är hyfsat lika.

Försöker skaka av mig tiden direkt. Jag vet att jag sprungit lite sista tiden. Jag vet att det rekordet jag har är bra. Att det är satt under en säsong när jag gjorde en målmedveten satning att bli bra på just grus6:an. (ett av mina mest lyckade projekt.) Men det svider ändå. Fast jag inte får låta det svida så gör det det. Jag orkar inte hela vägen. Och jag fattar inte varför. (ja, jag vet, november, inte så bra löptränad, bla, bla, bla). Det känns bittert.

Men nu är ju träningen fokuserad på tröskelpass. På att orka hålla tempo. Så nästa löptest på grus6:an hoppas jag skall indikationer åt ett annat håll. Det är jag värd.