huva! Är loj på slutet. Närmar mig en brantkant. Hasar mig ner, det är kanske 5 höjdmeter kvar när jag sätter fötterna på en gräsavsats, som ger vika.... Tumlar runt (med huvudet uppåt) och kämpar med balansen för att inte få huvudet först. Som tur var var det en gräs/mossbrant men när jag typ 2 sekunder senare når fast mark igen är jag rejält skärrad. Haltar iväg och  tittar på kartan som är röd av blod. Upptäcker att lillfingret (tufft) blöder och värker. Tar mig imål (bara 1 kontroll kvar) och efteråt är jag lite skakis. Det är lätt hänt.

Skadorna blev minimala. Ett lilleskuttpålåster har löst lillfingret oh utöver det har jag lite skrapsår och blåmärken.

Roligare att minnas är den otroligt bra kartkänslan. Nu gick jag inte alls för fullt utan höll mig på moderat tempo men den fina känslan var ändå skön att få med sig.

Löpmässigt är jag trött. Benen värker, det går inte att springa fort. Det ska bli otroligt intressant att springa banintervaller idag. Det ska bli roligt att se om jag kan springa fort igen. Nu har jag inga allergiproblem utan är bara väldans benseg. Om inte benen kan trumma upp tempot idag får jag nog överväga extra vilodagar. Det har varit väl många pass med slutkörda ben för att det skall kännas riktigt bra. Det är helt OK att känna sig trött i benen men jag tycker att sista tidens träning varit relativt lugn och att piggheten borde ha hittat tillbaka. Nu när jag sitter still känner jag av tröttheten i benen. Det känns lite som efter ett tufft benstyrkepass. Åh vad svårt det är det här med gränsen mellan att träna ner sig oh inte träna ner sig för mycket!