Igår var det ilska, besvikelse, uppgivenhet och en total trötthet på allt med träning. Idag är det lite mer nyanserat. Idag är det ett stilla konstaterande att jag är inte bra på asfaltslöpning. Jag har inget vägvinnande löpsteg och jag får inget gratis. jag kan inte jämföra mig med andra utan måste jämföra mig med mig själv. Och 21:08 vore ju en kanontid om det inte vore så att banan var lite kort.....den är enligt Garmin 4,67 km.  Vilket ger en tid på över 22 på 5 km.

Förhållanderna var sådär. Laddade som en tok med 40 minuters uppvärmning. Kom tillbaka till starten med 10 minuter kvar och fick då veta att starten var uppskjuten med 20 minuter. Vad gör man nu? La mig på en filt i 10 minuter och slappade innan det blev en andra uppvärmning. Det var lite blåsigt och banan var betydligt mer kuperad än jag minns den. I början kändes det lätt. Passerade första nedförskilometern på 4:10. Kontrollerat. När det vände upp kände jag direkt mina stockben. Pigg kropp men värkande ben. Sen blev det som vanligt en kamp. Jag känner att löpsteget försvinner, jag känner att jag kränger men när jag blir trött kan jag inte göra något åt det. Det kanske kommer men än är jag inte där.

Idag fick jag konstaterat att det är den dagen i månaden och kanske påverkar det lite då jag alltid bruka känna mig klumpig i kroppen då men sanningen är nog att jag fortfarande har en del att jobba på. Jag tror att jag kan lite bättre men samtidigt har jag inte bevisat det än, bara haft vissa löppass med en helt annan känsla.

Det är bara att kämpa på, fortsätta jobba och tänka positivt men det var ingen boost för självförtroendet direkt. Ikväll väntar uttagningslopp till Jukola och nu skall jag mota bort negativa tankar, glömma mina stockben och tänka orientering.