Tack PT. För att jag ens genomförde gårdagens skitträning. Jag var trött. Totalt osugen på träning. Det snöade ute. Var kallt. Och slirigt. Och mörkt. Och jag borde packa. Och kanske städa lite. Men PT ville annat.

Tänkte att det blir bättre när jag kommer ut. Jag borde ju vara pigg efter en lätt träningsvecka. Bytte om till modell 3-lagers. Joggade iväg och konstaterade att det här var ju inte så roligt. Hittade en bra plats för löpskolning. Tänkte att nu släpper det. 15 minuter senare tänkte jag att jaja, det var ju bra genomfört i alla fall. Joggade lite och brände iväg på min 3-minutare. Slirigt som attan. Kämpade, kollade på klockan. Svor, tvärstannade och grinade lite. J-la stoppknapp. Äsch. Nytt försök, det var en sån dag igår. Joggade bort till kallebäcksbacken (cykelbanan längs med RV40)  och körde 10 stegringslopp i backe. Äntligen en bra känsla. Kul, förutom all snö som piskade i ansiktet så man inte såg något.

På väg bort till teststarten började jag fundera på om jag skulle fejka en vurpa på första varvet. Skylla på att det var halt så jag avbröt. Oops, vad kom den tanken ifrån? Fy sjutton för sliriga vägbanor och fy sjutton för den där dagen i månaden när kroppen blir flodhäst. Löpning? Tveksamt. Kämpade med löpsteget så gott (gått!) det gick. Resultatet var nedslående hur man än ser på det. Tur att det finns snö att gräva ner sig i.

Och hur sjutton ska jag hitta något positvt att skriva om det här passet på funbeat?

Timmar till semester. Tack och lov för det.