Igår var jag busig. Jag skulle styrketräna överkropp och bål. Jag åkte hem och drack vin och åt god mat och socialiserade med han där hemma. Det är mycket borta nu och det kändes skönt att få en kväll hemma innan jag åker igen. (nästa helg jag sover hemma är den 20-21november)

Idag ska jag inte skolka. Det finns två alternativ. Antingen bjuder klubben på korta intervaller på stig eller så springer jag tempo själv. Båda låter lockande, bestämmer mig första på uppvärmningen. Allt jag vet är att det ska göra ont ikväll. Skönt!

Jag får då och då kommentarer om min bloggrubrik.  Träningsvillig, talanglös tjej som lägger massor av tid på att bli en bättre orienterare, fast hon borde gett upp. För mig är den skriven med ironi. Vi kan väl vara överens om att jag inte är speciellt talangfull när det gäller löpning/orientering, men det coola är att trots all tid jag lägger ner på träning, alla timmar man sliter, utan att egentligen bli speciellt bra så älskar jag att träna. Det tog några år, och timmar hos idrottspsykolog, för att acceptera att det är just så här bra som jag är. Visst kan jag bli less ibland när resultaten uteblir. Jag jämför mig med vänner och funderar på varför de blir så bra, med ungefär samma träning.  Jag fundera på vad jag håller på med men på något sätt.... Små framsteg triggar mig. Små förändringar. Att bli bättre, utifrån min grund. Och drömma kan man alltid göra.

Tänk dig själv att ställa upp med en 240 i ett formel1-lopp. Det är ju det jag gör. Visst är det sjukt bra att ens ställa en 240 på startlinjen. Om jag är på rätt humör (även solen har sina fläckar) så kan jag känna mig stolt över att jag är så bra som jag är med mina förutsättningar. Skulle tro att många hade gett upp.

Så nu ska jag trimma lite på både skalet och motorn. Ikväll ska jag varva motorn. Och en 240 kan låta högt.