Lördagen blev en jobbig dag. Inledde med att jobba lite för klubben på en parkering innan jag hejade fram folk längs avenyn. Kanskeinte så jobbigt men med en migrän liggande i bakhuvudet var det aningen jobbigt och de planerade löpbandsintervallerna blev till tupplur. Som tur var gjorde den gott och huvudvärken släppte en aning.

På söndagen var planen att ge mig på 18-km spåret på Skatås som jag änu aldrig (!) testat. Var dock mycket skeptisk till om kroppen verkligen skulle vilja detta men tänkte att man väl får bryta om det är så. Joggade iväg med pigga ben! Kände direkt att i alla fall benen mått bra av två vilodagar. Kände mig lätt i kroppen och hade pigga ben men andningen kändes fortfarande tung och jag blev lite yr i huvudet. Funderade på om jag bara skulle ta milen eller om jag var pigg nog att köra hela. Bestämde mig för att det nog kändes lite bättre och vek ut på 18km. Känslan var rätt och kroppen kändes faktiskt bättre och bättre men oj vilka långsamma kilometrar det är. Spåret är kuperat, stenigt, mycket rötter och smalt. Jag låg oftast mellan 5:30-600 och då tyckte jag att jag körde på i hyfsad fart. Blev lite störd över att kilometertiderna blev så pass höga när känslan var att det rullade på ganska bra. De som kändes bäst var nog ändå att jag var ganska oberörd efter 18,5 km. 1:45 blev sluttiden. Har ingen aning om det är bra? Hur fort kan man springa på småstigarna egentligen? Nåja, känslan var bättre än på länge!

Det verkar så otroligt mycket roligare att springa 18,5 km i skogen, ensam, än 21 km asfalt bland 45 000 andra.