Att cykla motionscykel på gym brukar vara en ren plåga. En utmaning mot pannbenet. En kamp mot pulsklockan. Att kämpa för att hålla pulsen över skamgränsen. En ständig titt på klockan bara för att se sekunder ticka lika långsamt som minutrar. Igår var det annorlunda. Igår var det OS på TV:n. Med hörlurarna på plats trampade jag i takt med atleterna. Benen var pigga och fulla av inspiration. Under Musses löpning steg min puls kraftigt och tempot ökade för att följa smattret av skorna på banan. Jag tror jag kämpade lite för de där ute. Synd att Musses dag inte var den bästa. Det blev 85 minuter och de gick ganska fort och med en snittpuls på en 10 slag över normalt på motionscykel. Snabb styrka, typ 20 minuter. (Vasaloppet ni vet, inte slarva)

Efteråt hade vi bråttom till grässkyddet och motvilligt gick jag med på Sushi som jag normalt inte gillar men kors i taket. Just då var det gott. Ska ge det en ny chans.

Imorse sista tisdagsspinningen. Skönt. Tyvär var det sista gången för en av mina stammisar som tränat med mig i två år. Hon flyttar nu. Kändes som att säga hejdå till en kär vän. Det enda vi har gjort är väl typ 80 pass mellan klockan 07:15-08:00 på tisdagar de senaste två åren. Nästa onsdag börjar en ny era. Morgonspinning 11,5 h efter tisdagsintervallerna. Intressant men en situation som är lättare för mig att hantera.

Igår läste jag New York-guiden innan jag somnade och hittade en intressant sevärdhet. En godisbutik... Den måste jag se. Me like!