Idag infann sig en sån där grym känsla på morgonspinningen, en sån när klassen bara flyter på och folk är engagerade, tar i, och ser ut att ha roligt. Ända lilla dammkornet var de två damerna i mitten som envisades med att köra 50 i kadens  hela tiden och som bitvis inte cyklade alls. Försökte få med dem på tåget men tillslut gav jag upp och koncentrerade mig på resten av klassen som körde så det rök. En tjej kanske till och med lite för hårt då hon var tvungen att gå av cykeln på slutet på grund av illamående och blev liggande kvar i salen i 15 minuter, lätt illamående. Men hon var själv vid gott mod och konstaterade att hon nog faktiskt hade tagit till sig min uppmaning och vidgat gränserna och pressat kroppen lite extra.

Själv känner jag mig nästan lite skakig i kroppen och undrar hur jag ska palla ett sprintlopp ikväll? Men det går nog. Först ska jag tillbringa dagen ute i fält.