Det började redan på väg till starten när jag insåg att min kompass låg kvar inne i Helens lägenhet. Kom då fram till att det kan vara bra att träna på att springa utan kompass. Min teknik går oftast ut på att ligga på kompassen och läsa av, nu skulle jag prova att inte ha en given riktnng. Jag kände mig extremt osäker i början av banan och redan till tvåan lyckades jag dra 45 grader fel. Sedan fortsatte det i samma tvekande stil och jag insåg ganska snabbt att kompassen är MIN bästa vän. jag hoppas verkligen att jag inte slår sönder kompassen på någon viktig tävling. Kanske skall skaffa en såndär "klämkompass".

Nu har allt det gröna slagit ut och jag är inte riktigt överens med Helen om att gröna snitslar är det aldra bästa. Vid några tilfällen fick man verkligen leta snitsel. (Annars letar ju vi orienterare aldrig kontroller, vi vet ju var de sitter, det står på kartan.) Nåväl, igår lärde jag mig i alla fall att kompassen är ett viktigt redskap för mig och att jag alltid skall använda den som stöd. Jag har ingen inbygd kompass i kroppen som t.ex Sara har. Det blev ett bra träninspass och lång stretch efteråt. 

Ikväll är det Sprint-DM. Sprint är inte min favoritdistans men det skall ändå bli kul att tävla. Tyvär tyder kartan (Ruddalen) på en hel del asfaltslöpning. Sprint är betydligt roligare i parkområden. Det är där den kommer till sin rätt med stängsel, lekplatser, små dungar, en hel del trajar* och många riktningsändringar. Den roligaste sprinten jag har sprungit var SCC (Stockholm City Cup) i Vanadislunden.
*Traj är ett ypperligt användbart småländskt ord för upptrampat stråk i skog. Traj är oftast tilfällig och växer igen efter tävlingen. 5-dagars och 10-mila ger upphov till massor av trajar.