Det är mycket nu - av allt utan träning. Inte bra, men jag har helt enkelt inte hunnit med/orkat tränga in träning under onsdag/torsdag. Tur att jag kan leva på tisdagsintervallerna. För då sopade jag banan med mig själv! Jag rev av 6 backintervaller och jag var bäst. Jag njöt av varenda steg. Jag slet, log och kämpade. Nästan som förr i tiden. Kanske aningen långsammare men känslan var tillbaka. Härligt att fortfarande kunna riva av ett sådant pass.
Onsdagen var långa dagen då tåget avgick 05:54 och var hemma i stan igen 22:17. Det blev en väldans lång dag. Mest stillasittande men en promenad från Söder in till stan hann jag med. Och ett mellanmål blev det på vägen.
Gårdagen hade vi middagsbesök hemma och jag var aldeles för sömnig för att hinna med ett stressigt pass. Idag åker vi till grannlandet för Blodslitet. Och eftersom arrangörerna envisas med att släppa iväg öppen dam sist av alla så får jag vara supporter. Annars missar jag hela dramat. Dessutom känns terrängen tuff just nu. Jag börjar bli stor.
Hoppas hinna med lite träning idag. Börjar känns mig otålig nu. Nästa vecka får allt bli en bra träningsvecka.
Börjar bli lite sugen på backintervaller ikväll. Hade tänkt styrketräna ben på gymmet men när klubben inbuder till backträning känns det svårt att motstå. Måste överlägga med mig själv.
Min egen insats 25-manna var hjärtlig. Jag kämpade från tårna. Gjorde allt jag kunde. Försökte forcera fram i skogen och orientera bra. Tyvär blev jag stressad av allt folk. Jag blev frusterad av att bli omsprungen och hittade aldrig harmonin i tekniken. Inga stora misstag men jag kunde ha gjort det bättre. Jag kunde ha orienterat lite fortare men jag kämpade hela vägen in och försökte bidra till kämparglöden i lagen.
Dagen som helhet var fantastisk. Det är sjukt roligt med 3 lag. 75 klubbkompisar. Och så myket positv energi. Och ett förstalag som presterar på topp, som slåss om segern ända in på mållinjen och som presterar bästa resultatet någonsin med en 6:e plats. Stolt. Nästa år skall jag springa i förstalaget!
Dagen blev väldigt fysisk med löpning på "maxkapacitet" och allt detta vandrande tlll dushen, till markan, från bussen, till bussen, till varvningen, till tältet, tll fållan osv. Och dagen blev lång. Landade på vandrahemmet i 30 minuter och så duschade jag. Sen vandrade vi runt Stockholm nattliv. Jag var verkligen helt slut när jag vaknade på söndagsmorgonen.
Det blev därför en väldigt kontrollerad lugn tur i Öppen7. Kroppen var väldigt tydlig med att den inte var sugen på någon maxinsats så jag joggade och gick omväxlande och försökte njuta av skogen. Och inte göra något dumt.
Ikväll väntar en fullbokad spinningsal i Frölunda. Längtar!
Imorgon kommer tävlingsdjävulen sitta på min axel. Jag kommer att kämpa lite extra, göra allt för att snabbast möjligt komma imål. Utan att för den skull pressa kroppen för mycket. Det är tävlingssugen jag är. Inte dum.
Stabil ankare på sträcka 3. Det här kommer att bli roligt. Snart dags att packa ihop och bege sig mot huvudstaden.
Igår kändes det som hellweek. Slutet av hellweek. Cykelturen på knappa kilometern till badhuset kändes oändligt lång och om inte snälla, söta Sara hade förgyllt tiden i bassängen hade jag landat i bubbelpoolen direkt. Nu bet jag ihop och fusksprang vatten med dålig framåtlutande teknik. Väl i vattnet kändes det i och för sig helt OK. Och tiden gick förhållandevis fort eftersom vi hade en del skvaller att avverka. Värre var det att möta motvinden på cykeln hem och jag blev inte människa igen förren jag hade avverkat både middag, kanelbullefika och 2 h i soffan.
Idag blir det raka vägen hem och vila. Ser fram mot många sköna timmar inomhus med te, filt, bok och kudde.(Och kanelbullar.) Och inte minst, veckan TV-höjdpunkt. Life. Formtoppning kallas träningsformen.
Igår joggade jag från klubbstugan ner till gymmet och styrketränade ben och core. Jag har fortfarande samma vikter i händerna när jag kör, men det blir ju ändå tyngre och tyngre. Fick till ett bra pass som jag var riktigt nöjd med och skyndade tillbaka till klubbstugan för att möta klubbkamraterna som sprang stämplingsstafett. Kom precis när de hade börjat och efter att ha hängt ett tag kunde jag inte hålla mig utan rev av 2 intervaller. Skönt, skönt, skönt att vara en del av helheten och härligt att få hejarop när man närmar sig mål.
Strax skall jag avverka sista passet i operation formtoppning inför 25-manna. Sen blir det vila så kroppen är pigg på lördag när det är dags för tävling. Längtar.
Jag är kräsen när det kommer till spinningmusik. Jag vrider och vänder på låtarna. Skäller på han där hemma att han har fel musik för att kunna träna till. Letar på nätet. Är alltid missnöjd med låtarna. Blir helt enkelt aldrig riktigt nöjd. Igår insåg jag vad som är den bästa spinningmusiken.
Sista intervallen. 30 sekunder kvar. Sammanbitna, slitna, svettiga ansikten. 15 kvar. Grimaser. Sista biten in och kroppen vrids ur. Sista krafterna. Så dör musiken. Det låter fantastiskt. Det flämtas, man kan höra pulsslagen. Det låter träning. Det vibrerar av trötthet. Det stönas. Det pustas. Så börjar lite lugnare musik och dämpar ljudet av trötta, slitna, tränade kroppar. Bara några sekunder, men ack så underbart.
Det är numera måndagarna som tillgodoser mitt behov av pulstoppar och mjölksyraben.
Jag tränar på, mår utmärkt och kroppen är samarbetsvillig. Om jag låter den vila lite extra ibland. I helgen blev det lite extra vila. Jag var sjukt trött i både huvud och kropp och hela fredagen och på lördagen var jag seg.
Igår startade jag i Öppen 7 men låga förväntningar och föreställningen om en lång promenad. Men kroppen ville annat och det gick snabbare och snabbare och jag blev piggare och piggare. Bästa löpkänslan på evigheter! Härligt, och nu ser jag fram mot 25-manna med förhoppningar om att ha ytterligare en bra dag.
Ikväll ser jag fram mot en extremt varm och svettig träningssal fylld till bristningsgränsen med adrenalin och träningsiver.
När det kommer till träning har jag noll och inget tålamod. Jag hatar att tänka efter , tänka långsiktigt, tänka smart och allt annat dravel. Tuta, köra och spotta blod är min melodi.
Men- jag är smart nog att ändå förstå vad jag borde och ska göra. Så- igår var jag smart. Kroppen protesterade. (Återigen efter 2 löppass två dagar i rad- notera, sortera in i hjärnan.) Jag hann ändå med lite träning igår. Men planerade 45 minuter på elipsen med 12 intervaller blev till knappa 25 med 5 intervaller. Fick i alla fall runda av snyggt med 20 minuter styrka. Och en lång välgörande, lugn kväll i soffan - utan att röja tag i något projekt. (vill, vill, vill,vill baka bröd igen..)
Idag känns det bra igen så planen är att komma ut på antingen en löptur eller lite cykel. Och- idag njuter jag av möra ben efter gårdagens intensiva benstyrka. Lite härlig träningsvärk och stela ben. Mumma för själen.
Helgen bjöd på två insatser i nya huvudklassen Ö7. Det går bra att springa, det går OK att orientera. Det som jag har märkt är att jag har så mycket tid på mig att jag ibland har tendernser att överanalysera sträckorna och krångla till det. Att runda för mycket istället för att bara trycka sig igenom. Det är inte alltid bra att ha tid att tänka efter.
Idag hoppas jag att vi äntligen kan lyfta med luftballongen och se träningsstråken från ovan.
Jag kommer aldrig att springa ett internationellt mästerskap i orientering men likförbaskat blir jag arg och irriterad när man beslutar att inte arrangera Nordiska mästerskapen i Stockholm 2011. Det är ett halvår kvar. Förberedelserna är i full gång för alla de löpare som inte är mogna att ta en plats på VM än.
I det långa loppet kanske det är ett riktigt beslut för att undvika inflation i medaljer Nu när VM går varje år och vi har EM också. Men, man kan inte rycka undan mattan för dem som satsar mot NOM. Det är för kort tid kvar. Satsningar mot mästerskap är inte kortsiktiga. De tar inte form en månad innan avgörandet. En satsning mot ett mästerskap är LÅNG. Måhända att värdseliten tar NOM med en klackspark och lägger krutet på VM men Sverige har kanske världens bästa breddelit, låt dem visa upp sig på ett hemmamästerskap. Ta inte bort motivationen och målet för vår framtid. Inte så här nära inpå målet.
Jag hoppas att SM 2011 kommer att genomföras. Annars är mina drömmar rätt meningslösa.
För att nå mina drömmar simmade jag 34 minuter igår. Tråkigt och det var bara drömmen om målet som fick mig att genomföra detta "meningslösa" tråkiga pass.
Det blir mycket träning ensam nu för tiden. Det är skönt att träna ensam men jag saknar gemenskapen under de tuffa passen. Jag saknar klappen på axeln och flåsandet från intervallpartnern. Jag saknar sparringen.
Igår hade vi tjejträning med en stafetträning med karta. Jag hade mitt egna lilla lag men det var kul att springa iväg samtidigt även om de försvann utom synhåll snabbt. Jag hittade min lunk och njöt av att det fungerade att springa. Inga konstiga känslor och förhoppningsvis har jag några veckors löpning kvar. I helgen trodde jag att det kanske var slut på löprundor på ett tag men det verkar ha varit tillfälligt alarm, vilket gjorde mig mycket glad.
Men det som gjorde mig extra lycklig var hejaropen när jag närmade mig sista kontrollen. Jag har saknat de gemensamma löppassen. Jag har saknat hejaropen. GMOK är en fantastisk miljö att träna i. Oavsett fysisk status. Vi tar hand om varandra. I GMOK mår man bra.
Inte riktigt träning som jag är van vid men man tager vad man kan nu för tiden. Eftersom jag skall prova springa ikväll på tjejträningen var det inte aktuellt med löpning igår också utan det blev en rask promenad hem från klubbstugan. Planen var ju även att få till lite benstyrka men det fina vädret gjorde det omöjligt att besöka ett gym utan jag hittade på konceptet. Snabb promenad 1 min. 30 sekunder utfall/ben. 1 min promenad. 30 sek benböj. 1 min promenad. 30 sek tåhävningar. 5 varv. 10 minuters träning och 50 minuters motionerande.
Roligt. Nja. Men jag fick in benträningen, kom hem och fick promenera i skog.
Idag väntar orientering och mycket trevlig tjejträning. Och välgörande högre pulser.
Det var längesen jag svettades ordentligt. Det var längesen jag kände på adrenalinet. Det var längesen jag var så nära den där känslan av att "nu kör vi", " nu spränger vi gränser". Igår var jag så rysligt nära den. Tack för det.
Det var grymt att blicka ut över en nästintill fullsatt spinningsal med massor av träningvilja och bra inställning. Det var grymt att känna svetten rinna nerför armarna (tack strålkastare och deltagare för det!). Ansträngningsmässigt kom jag upp till rejält flåsig och det var inte illa det heller. Och det var härligt att puscha andra till den nivån som jag själv saknar så mycket. Det hjälper att se andra där.
Jag kan bara konstatera att det var helt rätt beslut att köra spinningen under hösten. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att fungera många veckor till. Och att alla mina fantastiska deltagare fortsätter att komma och låta mig ta del av träningsglädjen. Jag behöver det.
Tyvär missar jag nästa måndag då den där luftballongfärden förhoppningsvis skall kunna bli av. Vi hoppas på bra väder.
Inte riktigt som jag tänkt mig. Kroppen protesterade och jag fick kasta in 3 vilodagar. Inte så mycket att bråka om men oj vad jag tycker om att röra på mig. Att vara ute på tävling, fullt frisk och skadefri men ändå stå vid sidan av kändes.
Ikväll skall jag testa maskineriet igen. Det skall nog gå bra. Bara att lyssna och lyda. Kroppen bestämmer.
Igår hittade jag den. Den fina skogen. Jag har ju undrat om den inte borde finnas någonstans i Göteborgstrakten? Om det inte skulle finnas någon liten dunge med lättlöpt (fortfarade med göteborgsmått mätt) skog. Igår- helt otippat- var den där. Bara några kilometer hemmifrån. Inte ens vattensjuka mossar, grönområden och hyggen kunde förstöra humöret. Bitvis var det en dröm. Tack för den.
(Dock sved det lite i träningshjärtat att inte få trycka på i så fin terräng.)
Det känns som jag börjar hitta ett träningskoncept som fungerar. Löpning varannan dag, lite alternativt och styrka på det. Skall försöka komma igång med vattenlöpningen snart också. Det funkar bra. Kortare lugnare träningspass och en vilodag då och då. Nu börjar jag bli sliten efter 6 dagars träning i rad och efter kvällens kettlebellspass blir det en vilolördag. (Längesen det hände vill jag lova!)
Det var han där hemma som fick mig att gå igång. Jag har hittat en utmaning under hösten.
Han där hemma vill springa Blodslitet och jag var inte på något sätt grinig utan tänkte att vara kärlekssupporter på en regnig, geggig äng i oktober kan väl inte vara så illa. Men han där hemma känner mig allt för väl och nämde i förbigående att det fanns en damer öppen klass på 6 km. (Som visade sig vara 6,6 vid efterforskning). En ultralångbana i höst? För det är vad det blir. Minst 90 minuter skulle jag tro. Men visst låter det kul?
Och som jag sa till han där hemma. Jag får nog ta med en smörgås. För orken brukar ta slut efter 45-60 minuter. Då brukar jag blir riktigt sliten, hungrig och gnällig. Det ser jag fram mot! Så- om inget oförutsett händer kommer jag att dominera på Blodslitet.
Veckan har ur träningssynpunkt varit riktigt bra. I måndags körde jag racer i finfint soligt höstväder. I tisdags blev det tjeckiska intervaller och igår körde jag igenom nya spinningpasset med han där hemma som deltagare. Lite core blev dte också. Ikväll teknikträning. Ni ser- än lever liket.
Höstens spinningpass kan bli riktigt bra. Måste bara fila lite på detaljerna men det kändes bra igår. På måndag smäller det. Välkommen dit.
Jag saknar träningen väldigt mycket. Även om jag är nöjd med situationen och anpassat mig förvånadsvärt lätt. Det händer mycket i kroppen under en graviditet och för min del har det varit tungt med löpningen redan från början. Kroppen vill helt enkelt bara lufsa. Och då får det vara så. Jag är glad så länge jag kan lufsa runt i skogen. Självklart önskar jag att jag kunde springa lite fortare men jag accepterar att det för min del helt enkelt är såhär. Att det inte är lika för alla utan att det är individuellt. Och jag kan ju träna nästan varje dag. Passen blir kortare och lättare än normalt men det är skönt att hålla kvar vid rutinen att träna i princip varje dag. Även om jag har fått revidera min uppfattning om vad som är "träning".
Jag saknar bloggandet en del. Det är inte lika mycket känslor att förmedla men det finns fortfarande många tankar om träning och orientering som snurrar. Drömmar om att förverkliga framtida mål och målsättningar om att göra bästa möjliga av situationen utan att för den skulle pressa några gränser. Målsättningar om att förbättra de bitar jag kan jobba med. Det finns onekligen tid till eftertanke och funderingar kring vad jag vill. Och om det är något som har blivit klart så är det vad jag vill.
JAG VILL SPRINGA EN SM-FINAL.
Jag vill träna kroppen att ha fysik för prestationen, jag vill ladda huvudet med rätt tankar för att kunna plocka fram min bästa sida på den rätta dagen. Jag vill korsa mållinjen med vetskapen om att alla träningspass har gett resultat.
Jag har funderat men jag är inte nöjd med att bli bättre. Att prestera på andra tävlingar. Tanken har etsat sig fast. Det är SM jag vill springa bra på. Det är på SM jag vill skörda. Jag kommer att vara nöjd med en bra säsong men inte riktigt nöjd förren jag har startat på min första SM-final. Jag vill lyckas med bedriften att vara bäst när det gäller. Jag vill klara av pressen. Jag vet att jag kan det. Jag vet att det är svårt, jag vet att det sätter press men det är däri utmaningen ligger.
Det är i denna tanke som min motivation finns just nu. Jag vet vad jag vill- om ett år.
Kanske blir situationen så annorlunda att det inte blir någon start. Jag är medveten om att det mycket väl kan bli så. Men just nu kretsar mina tankar kring återkomsten 2011.
Mer motiverad. Med tydligt mål. Med ett nytt fokus. Med mammaeffekt.
Jag älskar mjölksyra, jag älskar total trötthet. Jag vill spränga gränser och träna hårdare än någonsin tidigare. Jag vill känna att träningen gör mig stark och oslagbar. Jag vill ha maxpuls och brännande känsla i benen. Jag vill somna med det välbekanta pirret i benen som man belönas med när man ligger nära gränsen för vad kroppen klarar. Jag vill uppleva formtoppning, lätta ben och flow. Jag vill återigen känna att jag har gjort precis allt jag kan för att bli så bra som möjligt.
Just nu är jag långt borta från dessa känslor och träningen handlar mer om att må bra och motionera med måttliga pulser och utan adrenalinpåslag. Och så kommer det vara ett tag framöver. Just därför finns heller ingen inspiration till att blogga. Det är inte riktigt samma sak att skriva om joggingturer eller benstyrka utan vikter.
Motivationen finns dock kvar och just nu växer den sig starkare och starkare och min målsättning är att vara tillbaka, bättre än någonsin, till SM 2011. På hemmaplan.
Tills inspirationen återfinns hittar ni mig på funbeat.
