Som det ser ut nu blir det inget SM. Luftrören är sämre än i helgen och ändå gången jag kände lätthet i kroppen var när jag såg Musse jogga förbi. Herregud! Den mannen kan springa.
Själv hade jag en mardröm igår och det blev 30 minuters frustrerad jogg istället för hårda intervaller.
Imorse tog jag ut min aggresion på spinningen. Jag lät dem inte slöa. Backtempo, skoningslöst hårt.
Ikväll gör jag en sista löptest innan jag verkligen bestämmer mig. Det har vänt fort förr. Nu ska jag ringa läkaren. Igen.
Igår var jag busig. Jag skulle styrketräna överkropp och bål. Jag åkte hem och drack vin och åt god mat och socialiserade med han där hemma. Det är mycket borta nu och det kändes skönt att få en kväll hemma innan jag åker igen. (nästa helg jag sover hemma är den 20-21november)
Idag ska jag inte skolka. Det finns två alternativ. Antingen bjuder klubben på korta intervaller på stig eller så springer jag tempo själv. Båda låter lockande, bestämmer mig första på uppvärmningen. Allt jag vet är att det ska göra ont ikväll. Skönt!
Jag får då och då kommentarer om min bloggrubrik. Träningsvillig, talanglös tjej som lägger massor av tid på att bli en bättre orienterare, fast hon borde gett upp. För mig är den skriven med ironi. Vi kan väl vara överens om att jag inte är speciellt talangfull när det gäller löpning/orientering, men det coola är att trots all tid jag lägger ner på träning, alla timmar man sliter, utan att egentligen bli speciellt bra så älskar jag att träna. Det tog några år, och timmar hos idrottspsykolog, för att acceptera att det är just så här bra som jag är. Visst kan jag bli less ibland när resultaten uteblir. Jag jämför mig med vänner och funderar på varför de blir så bra, med ungefär samma träning. Jag fundera på vad jag håller på med men på något sätt.... Små framsteg triggar mig. Små förändringar. Att bli bättre, utifrån min grund. Och drömma kan man alltid göra.
Tänk dig själv att ställa upp med en 240 i ett formel1-lopp. Det är ju det jag gör. Visst är det sjukt bra att ens ställa en 240 på startlinjen. Om jag är på rätt humör (även solen har sina fläckar) så kan jag känna mig stolt över att jag är så bra som jag är med mina förutsättningar. Skulle tro att många hade gett upp.
Så nu ska jag trimma lite på både skalet och motorn. Ikväll ska jag varva motorn. Och en 240 kan låta högt.
Det finns inte i mig just nu. Jag har varken fart eller teknik för en SM-final. Jag borde vara jätteledsen men jag är faktiskt inte det. Det är faktum att jag är i usel form. Jag springer långsammare än på länge men det känns inte riktigt som jag kan styra det själv. Jag har gjort vad jaghar kunnat. Luftrören bråkar och jag vaknar och hostar på nätterna. Kroppen känns som seg kola. Och när kroppen känns sådär är det svårt att orientera bra. Men jag är väldigt stolt över mig själv i helgen!
Innan start njöt jag. Jag sket i att jag förmodligen var i dålig form. Jag var ju på SM och skulle få springa en rolig bana i fin terräng. Jag var på resa med mina bästa vänner, solen sken..... Och detta är stort för mig för jag har en väldigt stor tendens att gräva ner mig och vara bitter. Jag var nästan chockad själv över hur cool jag var. Jag njöt i skogen. Ettan gick kanon. En maxprestation från min sida. Lite snett till tvåan men under kontroll. Till trean blev jag omsprungen av andra tjejer och så kom negativa tankar om dålig form och genast bommade jag. Ryckte upp mig och sprang bra några kontroller igen men med nästa lilla bom kom tröttheten smygande och jag orkade inte kämpa. Kroppen sa ifrån.
Var dock väldigt lugn vid målet och inga tårar eller utbrott som brukligt. Mest ett stilla konstaterande att just nu är jag inte bättre. Tråkigt nog gick det dåligt för alla GMOK-tjernai D21. Ingen av oss 5 lyckades lirka sig med till final.
Ett litet återfall i bitterhet kom på söndagen och när de andra skulle köra OL-teknik på en träningskarta bestämde jag mig för en ensam jogg. Jag var inte så sugen på ett dåligt pass i nästa helgs terrängtyp. Hellre inget lopp i huvudet än ett dåligt. Så jag joggade iväg ensam vid 9-tiden. Låg dimma och höstkallt. Solen lös igenom dimman som lättade allt eftersom. Liten slingrande stig på klipphällar och via små sjöar. Jag blev allt gladare och konstaterade (extremt vuxet, otäckt vuxet) att jag i alla fall kan ge mig ut i skogen och springa 65 minuter utan att det är jobbigt och faktsikt bara njuta.
Det är några dagar kvar till nästa Start och jag kan bara hoppas att kroppen känns bättre. Annars får jag väl träna på det där med att njuta ändå.
Sitter med kvalbanan inritad på tävlingskartan och kollar vägval. Tänker positivt och springer lätt, lätt, lätt. Kartan skvallrar om relativt enkel orientering på sträckorna med vissa kluriga kontrollplaceringar men det känns som det kommer handla om att hitta fina stråk.
Gårdagens genrep gav både tvivel och mod. Det var inte bara en dans på rosor men jag hittade ändå en rapphet i benen under vissa sträckor. Jag tryckte på och benen svarade. Jag är tacksam för att det är relativt platt skog. För i tuff terräng och backar ville kroppen inte riktigt vara med. Men gårdagens genomkörare väckte förmodligen en slumrande kropp och vila idag ska ge resultat.
Det känns alltid lite konstigt att vara framme vid SM. Det som har varit motivationen för träningen under året är här. Det är liksom skräckblandad förtjusning. Det är roligt att springa SM och jag vill så mycket. Nu är det bara att försöka njuta av att vara här. Släppa måsten och tvivel och göra sitt bästa för dagen. Det är otroligt tufft att gå till final. I mitt heat är vi 37 löpare. 10 får springa final. Snälla. Håll alla tummar ni har.
This is the year, this is the year it all will happen Its finally here, I have been waiting all my life So put on your coat, it's time to go, it's time for take-off I think I can say without a doubt this year is mine
Det är nära nu! Nära till start. På lördag klockan 11:23 smäller det. Då ska jag springa fort och rätt. Säkert och aggresivt. Jag ska få allt att stämma. Huvud och ben skall samverka. Jag ska hitta flow. Men framförallt ska jag ha roligt. Det som varit kan jag inte påverka, nu ska jag se framåt.
Ikväll ska jag ut och känna på farten i benen. Jag kommer att gå för fullt men kanske inte på hela banan. Det beror lite på känslan i kroppen. Planen är att starta lite lugnare, hitta Ol-tekniken, ta de första kontrollerna för att sedan växla upp och hitta flytet. Sen kör jag på så länge det känns kontrollerat och jag inte behöver slita för mycket för att hålla tempot. 20-30 minuter i detta tempo är tanken. Sen ska jag jogga ner! Och stretcha, ordentligt.
Jag fick ett bra tecken igår. När vi städade garderoben hittade jag tidningsutklipp från när jag vann Natt-DM i Luleå, typ 1999. Eh helsida i tidningen med en jättebild och rubriken: Lyskraftiga i natten! Vad blir nästa rubrik?
Det är så härligt att känna sig stark och frisk! Idag känns allt bra. Inledde morgonen med en välbesökt morgonspinning och fick hålla igen för att inte dra på då kroppen kändes helt OK! Men jag vill inleda försiktigt och det blir ingen mer träning idag. Har anmält mig till 25-mannaträningen imorgon och skall försöka dra på lite då för att känna på hög fart. Men efter en aptråkig inledning på veckan känns allt plötsligt mycket roligare.
Dessutom blev jag uppringd igår och ombedd att leda en timma på rosa bandets 24 h spinning. Det känns jätteroligt. Så ni som inte skall springa Smålands, ta nu och anmäl ett lag. Alla pengar går till cancerforskningen. Sitter nu och filurar på temat på min timma. Blir det Le tour de frace, eller intervallpass no limit, eller helt enkelt spinn loss med Spiffa.... Fint pris väntar till den som hittar på mitt passnamn. Får också fundera på hur man lägger upp ett pass för några som skall cykla allt mellan 1-24 h i sträck. Imorse körde jag trappintervaller. Jag gillar ju köra intervaller så kanske kan det bli något åt det hållet ändå....
Isället för att rapportera om stigande form och framgångar har den senaste tiden mest blivit rapporter om skade- och sjukläget. Jag hoppas det blir ändring på det snart men tills dess:
Fortfarande lite (väldigt lite) ont i halsen men mest ont i örat och bakom ögonen. Känner mig inte sjuk direkt men oj vad trött jag är. Ingen träning idag heller.
Jag brukar vara förkyld 1 gång per år. Detta är min tredje förkylning (eller vad man ska kalla det) på 3 månader. Inte konstigt att formen lyser med sin frånvaro. Jag fattar ingenting? Vem vill mig såhär illa? Och om jag inte hade onda öron och ögon att rapportera om kunde jag ha berättat om den ömmande foten, men det känns som en bisak just nu.
Allt detta elende måste väl ändå sluta lyckligt? Med en SM-final på söndag? Det vore trevligt.
Jag hittade aldrig löpkänslan i går. Fick slita. Benen var inte trötta, det gick inte dåligt men kroppen var seg och jag fattade inte varför? Så här mycket vila brukar ju i alla fall ge en viss rapphet i benen? Men så kom svaret i går kväll. Fick återigen ont i örat och ner i halsen. Samma som i fredags.Jag mår ganska bra, men är väldigt trött.
Orienteringsmässigt var det inget drömlopp men samtidigt har jag svårt att hålla ihop det när kroppen inte känns bra. Jag kunde ju inte låta bli att undra lite varför? Jag vet ju att jag är bättre i år än förra året. Det är svårt att orientera när tankarna inte är fokuserade på rätt saker.
Så- vad göra nu? Örat och halsen känns bättre idag än igår kväll. Det kan ju inte vara någon stor grej? Jag sprang ju närmare 2 h totalt igår och blev ju inte sjuk på riktigt. Det är 5 dagar kvar till SM och jag famlar i mörket. Hoppas det ljusnar snart. Funderar på att ringa läkaren och diskutera lite. Det här med öronvärk är helt nytt för mig.
Det ska bli så skönt att komma hem idag. Och veta att jag har en hel lördag i soffan. Ikväll avgörs Natt-DM och efter mycket vuxet övervägande valde jag att stå över denna tävling för att få en helg hemma med en ledig lördag. Nu kan jag också samla kraft mot söndagens DM på lång distans.
Det kommer kännas konstigt att veta att många av mina vänner tävlar ikväll, men det känns ändå rätt.
Nu ska jag bara jobba 2,5 h till innan jag går hem och njuter av helg och en ledig dag.
Lite styrketräning på kvällen som avslutades med en kvarts massage. Skönt. Det var öppet hus på Sportlie igår med gratis massage så jag passade på. Så borde man avsluta alla träningspass.
2 av veckans 3 viktiga pass är genomförda på ett bra sätt. Ol-intervaller i tisdags och tempo igår. Nu återstår bara kvällens pass med god mat, vin och avslappning. Sen en lång skön lördag utan måsten. Förhoppningsvis infinner sig ett mentalt lugn och en längtan efter blodsmak, mjölksyra och stumma ben.
Jag vet vad jag kan och det vore skönt att å med sig ett bra resultat inör SM.
En liten oror gnager i bakhuvudet. Det värker lite bakom ögonen och jag känner mig lite tjok i halsen men jag har bestämt att det beror på att jag är fredagstrött. Så dess så. För säkerhets skull ska jag ta lite äppelcidervinäger och lite honungsvatten.
Det var dags att kolla av formen lite och ge sig på grus6an på tid. Jag hoppades kunna vara i närheten av mitt personliga rekord. På uppvärmningen kändes det OK. Inte tokpigga ben men heller inte stumma. Första två kilometrarna är i princip helt platta och jag tryckte på så mycket jag orkade. Kom sedan in på de två kuperade kilometrarna. Tyckte att jag sprang med relativt bra tryck i benen men formen finns inte riktigt där än. Tappade lite mark uppför. När man passerar 4 km har man en lättlöpt kilometer då man springer lätt nerför nästan hela vägen. Blir alltid lika förbannad på mig själv att denna kilometer inte kan gå fortare och sen sista där jag inte heller orkar trycka hela vägen in.
Jag slutade 45 sekunder över personbästa. Det är OK. Det är skillnad på att springa själv, som idag, och att springa det som "tävling" när vi har testlopp med klubben. Idag fick jag ju sköta farthållning och inspiration själv. Dessutom har jag haft många hårda träningspass sista tiden. Men det börjar bli dags att slå mitt gamla personbästa som är från mars 2007.
Det viktigast idag var dock att det var ROLIGT att springa!
Ikväll väntar styrketräning och sen 2 långa sköna vilodagar. Det var inte idag jag skulle vara i form. Det är nästa lördag jag ska prestera. Det är då jag ska vara i mitt livs form. Det är då jag ska kvala in till min första SM-final.
Hade lite svårt att hitta glädje på träningspasset igår. Det var inte sådär sprudlande roligt som det kan vara. Jag sprang igenom mina intervaller. Det gick absolut inte dåligt och jag kämpade bra men det sista lilla fattas. Känner mig inte stark och trygg utan snarare lite osäker och otränad. Men efteråt i klubbstugan när vi hade teorigenomgång inför SM smög sig en bra känsla på. Jag längtade ut i skogen igen. Jag ville springa. Så den lilla svacka (mentala) som jag är nere och vänder i ska jag kravla mig upp ur nu. SM kommer att bli sjukt fint. Det kommer att bli extasterräng.
Gårdagen bjöd även på en hänförande naturupplevelse. Mitt under intervall 5 lyfter jag blicken och hittar familjen Älg. Mamma älg och bebisälg 1 och 2. Hör att det brakar mycket vid sidan av och blir lite orolig var pappa älg är. Vill inte hamna i någon strid med familjen älg. För säkerhets skull tar jag ett runt vägval och bommar sedan kontrollen en del, men jag skyller på älgskräck.
Morgonen har startat med 45 minuters spinning, 3*8 minuters intervaller. Fortfarande lite dåligt med folk. Det har blivit lite mindre folk i samband med att jag bytte dag och tid, men jag hoppas mina stammisar hittar tillbaka. I vilket fall som helst var det det roligaste spinningpasset i höst! Träningsglädje!?
Ol-intervaller på getryggen. 6 alt. 7 intervaller på Getryggen, 3min till 4min långa. Intervallerna är mellan 610m till 750m. Totalt 4100m eller 4700m intervall. Tanken är lättare intervaller längs höjden i relativt lättlöpt terräng med liten kupering. Det kommer finnas uthängda kontroller.
Vattnas det inte lite i munnen? Känner ni inte blodsmaken rinna till?
..vad ett sargat självförtroende och lite lätt panik kan ställa till med. Jag sprang med GPS i söndags och igår la vi in filen på kartan. Jag drogs med klungan en bit men vek av från den och gick upp för att ta min gaffel. Vek upp på rätt höjd. Var mindre än 10 meter från skärmen, såg den inte. Mitt dåliga självförtroende kombinerat med stress gjorde att jag snabbt konstaterade att jag gjort fel och stod på fel höjdparti. I panik rusade jag bort till nästa. Läste in mig, återvände till samma plats. Fattar fortfarande ingenting, fast jag nu återigen är typ 10-20 meter från skärmen. Men jag tar liksom inte tag i det och litar på mig själv. Förvinner iväg igen för att för tredje gången komma tillbaka och är då tillräckligt uppgiven för att noga kolla in kartan och gå upp 5 meter till och se skärmen. Så årets största misstag var löjligt nära att aldrig bli av. Det positiva är väl att jag egentligen kan orientera och att det var huvudet som spelade mig ett spratt. På söndag är det ny tävling, nya förutsättningar och en ny Sofia som står på startlinjen.
Igår blev en bra styrkedag. Idag kommer jag utvilad till orienteringsintervaller.
Om jag hade skrivit det här inlägget igår hade ingen velat läsa det Jag var arg, irriterad, ledsen och framförallt besviken. Jag har längtat efter DM-tävlingarna, kännt att jag kan så mycket. Blivit inspirerad av en förstasträcka och så blir allt helt fel. Det är inte roligt att gå så dåligt men att göra det på en stafett är hemskt. Jag har fortfarande en klump i magen när jag tänker på det men den blir mindre. Alla misslyckas ibland. Det känns bara så rent ut sagt förjävigt att göra det i ett lag. Jag tänker inte analysera mer nu. Det rullade en sådär 1000 gånger genom huvudet igår och om det ska kunna gå bra nästa helg måste jag lägga det bakom mig. Min egen sammanfattning är att jag mentalt hade en skithelg där jag inte ville springa på söndagen. Jag hade inte rolig.
Så- denna veckan innehåller 3 viktiga pass
Tisdag OL-intervaller
Torsdag Snabbdistans/tempo Fredag Middag hemma med god mat och en flaska vin
Jag har 6 dagar på mig att hitta självförtroendet igen. Det ska nog gå även om det har fått sig en rejäl knäck. Hösten har inte alls infritat mina föväntningar men några bra lopp har jag ju gjort.
Etapp 3 på O-ringen Långdistansen i Hjo Tävlingen i Reftele som jag vann.
Och rimligtvis borde det ju finnas en del bra lopp kvar i kroppen.
Jag tränar i princip varje dag. Någon eller några dagar i veckan tränar jag två pass. Det är 2 veckor kvar till SM. Jag håller på att försöka vila kroppen till storform. Hur kan det då gnaga ett dåligt samvete över att man inte tränar? Jag känner lite som Lisa Nordén. (fast kanske inte förhållandet 30-10 då...)
"Med all vila och taper känns det som att man sitter och blir småtjock och långsam. Trots att men vet att det snarare (okej då - helt klart) är motsatsen. Fast det är ju det om man är van vid 30 timmars veckor så känns en 10 timmars vecka löjligt liten. "
Vill ni veta vad Susanna Kallur svarade på detta får ni följa länken......
Efter att ha känt mig småtjock i någon timma igår tog jag en promenad och kom hem med 30 hallon. Idag ska jag fortsätta min formtoppning mot småtjock.
Efter morgonens spinning skulle jag ju bara ner på gymmet och köra core och överkropp. Många oväntade händelser i följd gjorde att jag hann med ett cykel30 också. Bussen kom precis när jag kom ut, bussen gick sjukt fort och jag kom därför till gymmet 55 minuter innan core började. Dvs. jag hade tid till spontant infall. Av en slump såg jag sedan vem som hade cykel 30. Jag har länge misstänkt att hon kan ha bra cykepass. Bland annat för att hon är tilsammans med en av Sveriges bästa löpare. Det borde borga för träningskunskap. Och lite högre kadens på passet.
Passet var bra. Bra musik (en låt samma som jag brukar köra) . Bra kadens! (Dvs, INTE benstyrka utan kondition) trevlig instruktör med en lagom nivå på tjo och tjim. Jag har svårt att uttala mig om passets upplägg eftersom vi cyklade i 24 minuter. Cykel 30 måste vara världens mest meningslösa pass om man vill träna. Jag kan köpa att det ev. kan vara bra för folk som vill motionera. Men till och med då i kortaste laget.
Styrketräningen blev sjukt intensiv eftersom jag bara hade 20 minuter på mig, men jag hann med typ allt jag ville.
På coren var jag fokuserad och gjorde ett bra dagsverk.
Idag ska jag vila benen och komma iform. Är lite orolig för formen då uppladdningen inte alls blivit den bästa men det är svårt att göra någonting åt nu.
