Innan start kände jag mig osäker på formen. En stökig natt med minimal sömn gjorde att jag hade ont i huvudet och kände mig grymt seg. När jag väl lyckades byta om och komma iväg på en jogg kände jag dock att trots huvudvärken så kändes kroppen på G. Bara att rikta fokus på rätt saker och värmde upp ordentligt och försökte ha fokus på eget lopp. Jag visste att jag skulle gå ut i draget med många lag tätt både framför och bakom.
Fick kartan och tänkte lugn. Såg att ettan innebar väglöpning och en väldigt enkel kontroll. Försökte öppna kontrollerat fort. Inte förivra mig. Möttes av en underbar GMOK-hejaklack på väg till startpunkten. Bra start. Blir lite stressad över väglöpningen och tänker att nu kommer lag bakifrån ifatt men fokuserar om till kartan och plockar ettan och tvåan klockrent. Stiglöpning till en väldigt enkel 3:a. Blir lite besviken över den enkla orienteringen men ser sen att banan börjar på riktigt vid fyran. Plockar kontrollerna på berget fint. Är distinkt och koncentrerad. Registrerar att jag är helt själv. Liten osäkerhetskänsla, var är alla lag? Fortsätter fint innan jag på en sträcka tappar fokus lite, gör inget misstag men får en osäkerhet i orienteringen. Tänker att nu får du samla dig igen, du gör ett bra lopp. Blir osäker på hur tidigt jag skall vika in till nästa. Stigen runt eller gena? Viker av tidigt och får en osäkerhetskänsla igen. Kanske gjorde jag fel? Flackar med blicken och får syn på en annan tjej. Tappar helt fokus när vi kommer till fel brant. Stannar till och helt plötsligt är vi en 7-8 löpare som tittar på varandra. Det blir en minut innan vi reder upp det. Synd att jag just haft en svacka i orienteringen för egentligen hade jag koll men vågade inte ta initiativet just då.
Fick i alla fall draghjälp några kontroller men försöker vara noga för att inte gå på fel gaffel. Det lyckas jag med och på långsträckan hem väljer jag snabbt höger och får två snabbfotade tjejer att ta rygg på. De drar ifrån men terrängen är så öppen att jag kan utnyttja deras ryggar och stämpla näst sista med glädje. Försöker trycka på in mot mål men är ganska sliten.
Totalt sätt ett bra lopp. Ett misstag mitt på banan när mitt fokus blev stört men ingen stor grej. Fysiskt känns det bra. Jag springer hela loppet med tryck i benen.
Man skulle faktiskt kunna säga att jag utnyttjade årets bästa form på nästan bästa möjliga sätt. Och det var helt klart mitt bästa lopp sedan den lille tittade ut.
Man kan säga att jag avslutar säsongen med positiva känslor och en längtan efter vårsäsongen.
Igår var målsättningen att få känna mig snabb, att få känna trycket i benen och att få fint löpsteg. Han där hemma släppte av mig vid Härlanda tjärn och på lätta ben värmde jag upp till 4 km- skylten. Fick däred mina första intervaller lätt nerför och tryckte till med en snittfart mellan 3:55 och 4:04.( 6 st blev det) Mycket nöjd var det dags för 3km snabbdistans som fick starta vid dasset vid 6 km. Det innebär start med uppförsbacke. Benen känns grymmt snabba och tyvär kanske jag överskattar min förmåga och drar på väl fort uppför första backen och känner att jag får slita lite på platten men sen rullar det bra förbi kolonilotterna oh ner mot delsjövägen. Sista 500 på raksträckan bort mot grillen känns kontrollerade och med fortsatt bra löpsteg. Snittfart 4:47.
Kommer hem glad och nöjd. Genrepet inför Smålands kunde inte gått bättre. Nu är det upp till mig att förvalta årets bästa form på bästa sätt.
Sovit dåligt, sliten och opeppad. Höstens sista mål om 5 dagar. Planerad distanslöpnig på runt timman blev till transportlöpning till Maxi. In med tights och svettig panna, kasta ner mjölk, ost och gräddfil i ryggsäcken och sen hem igen. Med en extrasväng på vägen dit blev det 25 minuters återhämtning och tidseffektiviserade.
Ikväll väntar en gammal formtoppningsfavorit: 1-minutare med 1 minuts vila. Okänt antal. Jag vill känna mig snabb.
Sen tror jag det får bli vila tills 09:00 på söndag. För visst går jag ut i ledning????
Igår var det han där hemmas träningsdag och egentligen min "springa med vagndag". Men eftersom jag kom hem tidigt från jobbet så valde jag att springa upp till träningen och han där hemma hade lagt deluxintervaller. 6 st orienteringsslingor. Jag hade beställt lättlöpt. Vilket känns tveksamt om jag fick. Han där hemma påstod det. Vi måste flytta från Göteborg illa snabbt innan han är så skadad att det inte går att reparera.
Känslan? Ja, svårt att springa fort i skog på grund av ovana och svårt att orka trycka på stigar/vägar. Men jag bet ihop och fick till 4 bra intervaller, en halvbra och en helkass.
Idag? Distanslöpning tror jag allt det får bli. Längd okänd. Beror på när jag kan komma ut och hur kroppen känns under dagen.
Året har varit krångligt och snurrigt. Mina målsättningar har hela tiden fått skjutas på framtiden. Därför känns det extra roligt att jag klarat av årets sista mål. Att bli uttagen att springa Smålands. Jag är stolt. Att jag tog mig samman och tränade smart, kämpade med att på (allt för) kort tid hitta formen. Jag koncentrerade mig på att faktiskt prestera när UK tittade på. Jag gick in för träningar, jag laddade mentalt på småtävlingar. Jag visste att jag hade få pass att bevisa min kapacitet. Några bakslag (grusåttan) men formen har gått stadigt framåt så nu har jag bara att vässa lite till inför lördagen. Ska bli otroligt roligt.
Nu skall jag bara omsätta form och vilja till ett perfekt lopp också.
Startsträcka. Inte min starkaste sida men jag var så sugen att det var rena julafton. Dessutom ingen D21-start utan mest gubbar runt omkring. Och häng. Tog kartan. Läste på den och tog ettan kontrollerat. Orienterade ifatt några till tvåan. Tog ledningen till 3:an och ledde klungan till en liten bom på väg till 4:an. Stressat av mig. Stiglöpning och några drar om. Håller mig kyligt lite längre bak i klungan och springer smart när tempot dras upp. På en lite längre sträcka går det riktigt fort och jag känner att vi går högt men det är tufft att lämna en klunga på en hängsträcka. Lägger mig längre ner i sluttningen men så att jag ser klungan. De stannar upp, jag kollar snabbt på kartan, tvekar men viker ner snävare än klungan. Osäker och tafflig men gör bara 15 sekunder innan jag viker ner och tar kontrollen först. Trycker på igen men stiglöpning så några kommer om. Inte långt kvar nu och jag vinner mark i en tuff klättning upp till tredje sista, gör ett smart vägval och på väg mot näst sista är jag först igen. Stämplar sista som tvåa i min klunga. Får släppa förbi en på upploppet men stäplar in glad och nöjd.
Kroppen svarar, huudet tänker. Nu hoppas jag bara att jag får chans att visa hur mycket bättre jag blivit under hösten. Lagen till Smålandskavlen kommer snart. Det blir tufft att få en plats. 12 tjejer om 8 platser. Jag slåss om den sista platsen i andralaget. Hoppas min uppvisning imponerade på UK.
Vara i form till SM och väl där göra årets bästa lopp som förhoppningsvis tar mig till final.
Andralaget på 10-mila.
Utveckling:
När det gäller styrka tror jag att jag skulle må bra av lite mer allmänstyrka. Jag behöver tuffa till kroppen lite. Och nu pratar jag inte bara ben och bål utan hela paketet. Typ ett pass i veckan utöver coreboll. Vilken typ av benstyrka jag skall köra får jag diskutera med PT.
Jag behöver definitivt köra löpskolning och banintervaller. Och jag längtar!
Tröskelträning är viktig. Att orka springa fort under en längre tid.
Utöver det fylla upp med distanspass.
Summerar jag skulle en exempelvecka kunna se ut såhär:
Måndag: Coreboll
Tisdag: Tröskelintervaller (varannan vecka distans med vagn, då får intervallerna bli på måndag)
Och där trillade jag över. Precis så mycket och inte ett uns mer ork hade jag i kroppen. Jag har sakta men säkert börjar trappa upp träningen mot "träning varje dag". (Som inte innebär träning varje dag men nästan) och då framförallt löpning varje dag. Jag trappar upp träningen för att vara redo för planerad, strukturerad PT-Träning under vintern. Redo för att orka med hellweek och annat skoj. Jag har massor av tankar om min vinter, om vad jag vill och vad jag tror skulle vara bra. Mer om det en annan gång.
Idag ville jag mer än vad benen ville och morgonens så kallade sprintträning blev ganska meningslös men en nyttig erfarenhet att se var min gräns går just nu. Så- 2 dygns vila innan jag står på startlinjen på IFK-kaveln och en startsträcka. 3,5 km röd bana och häng. Kan man hoppas på superkompensation?
Någongång mellan våren 2010 och hösten 2011 tappade jag bort mitt pannben. Hjälp mottages tacksamt.
Igår var jag PIGG under loppet. Bprde anat oråd, man skall inte vara pigg under testlopp. Blev besviken på tiden, typ 39:30 och surade en del. Kom hem tömde klockan och hade en medelpuls på 85%. Skäms!
Positivt: Det finns mycket kvar att kräma ut!
Negativt: Jag saknar fart, kanske i och för sig inte så konstigt då jag fötts helt utan snabba gener och måste träna upp dessa och denna träning varit vilande i ett och ett halvt år nu.
Så- nytt rekord blev det ändå eftersom det från högre makter har beslutats att även damerna skall springa 8 km numera och det var första gången för mig att springa hela varvet. Det var ju bra, och bra att jag kommer att slå nytt rekord öven nästa gång. Målsättning: 35 minuter! Tufft, men det skall gå.
Längtar till banintervaller, tröskelpass, distanspass, snabbdistans, löpskolning, benstyrka?....Mumma.
Idag ca 45 minuter löpning för att skölja ur kroppen. Imorgon sprintträning.
Lite lat kan man nog kalla mig när jag tränar bålen. Jag gör mina övningar och blir trött men jag kanske inte riktigt utmanar mig själv. Ja kanske inte riktigt flyttar gränser. Igår fick jag hjälp att flytta en liten gräns och få ur all kräm ur magmusklerna. På finalövingen fick jag träna med en vän som inte heller ger upp i första taget utan tempot drevs upp och det blev en maxinsats där vi båda mer eller mindre rasade ihop. Brukar inte ha problem att prata i mikrofonen under slutövningen men igår var det tufft.
Ikväll väntar en mentalt väldigt tuff uppgift. Jag skall springa testlopp och jag vet redan innan start att det inte kommer att bli rekord utan att jag kommer att vara en bra bit från bästanoteringen. Men jag skall genomföra efter bästa förmåga och sätta en starttid. En tid att jobba med i vinter. En tid att förbättra. På något sätt ska jag få det att bli kul och inspirerande att starta ikvälll. Upladdning pågår.
Det var fint väder en helt vanlig söndag i oktober. Den lilla flickan bestämde sig för att hon gärna ville springa en tur i skogen. Hon bytte om till lagom varma kläder, trodde den lilla flickan, men den stora gula solen värmde mer än vanligt och flickan blev väldigt varm. Kanske var det glädjen över att vara ute och springa långpass igen som värmde den lilla flickan så mycket? Glädjen över att orka springa och glädjen över att det var så fint i skogen med alla färgglada löv? Hur som helst så sprang den lilla flickan glatt omkring i skogarna men blev lite bekymmrad över att benen började bli trötta. Kanske hade gårdagens lilla tävling mot den lilla pojken satt större spår i benen än vad den lilla flickan ville tro?
Flickan började räkna minutrar tills hon skulle vara hemma igen. Flickan försökte springa fint men benen blev allt tröttare och när hon närmade sig kvarnen vid den lilla ån ,kanske bara en kilometer från hemmet, så stod där en vägg. Flickan tittade på väggen och undrade hur hon skulle komma över den? Den var inte så hög men flickan är inte så stor. Hon vände sig om och tänkte att den lilla pojken kanske skulle komma och bära väggen hem, men ingen pojke kom. Flickan tog ett skutt och försökte hoppa över men lönlöst. Väggen stod kvar. Flickan såg bara en lösning. Hon tog väggen på ryggen och fortsatte helt enkelt att springa. Det var tunga steg nu. Den lilla flickan fick koncentrera sig på att varje steg tog henne närmare hem. En liten, men lång stund senare, kastade den lilla flickan väggen på golvet i vardagsrummet och drack ett stort glas svartvinbärssaft. Och så vitt jag vet ligger väggen fortfarande kvar på vardgasrumsgolvet men den lilla flickan laddar för nya äventyr.
06.11 - Öppnar ytterdörren och andas frisk kall luft. Tassar iväg i mörker och gör fina spår i frosten. Lullar ensam fram genom kvarteren i Ögryte bland nersläckta hus, bara någon enstaka person verkar vara uppe. Passerar
St Sigfrid och trafiklarmet. Skönt att komma in i mörkret i kanten av Överåsparken. Uppför och ryggsäcken känns av. Saktar ner för att bara njuta, inte plågas. Svänger ner mot trapporna. Försiktigt för att inte halka på hala trappsteg. 06:33 -stannar utanför jobbet. Piggare, gladare och redo för en ny dag. En fredag.
Hösten är här. Med kyla. Det blev en huttrig tillställning att vara funktionär på natt-KM. Jag var banläggare (med stor hjälp av han där hemma.) Det är roligt att vara banläggare. Gansla mycket jobb men intressant att klura ut bra sträckor.
Min egen träning fick bli en lugnt löptur med Sara, reflexer, enheter och stolpar. En del stillastående blir det när man skall säkra positionen från minst 2 ställen. En aldeles lagom träningsdos för min nuvarande status. Satsar på att trycka till lite på kvällens medeldistans. Hög fart,bra fokus.
Helgen kommer ägnas åt långdistansträning då vi har möjlighet att få barnvakt och träna samtidigt och då lite längre. Tränar lite ostrukturerat just nu men fram till efter Smålandskavlen handlar det mest om att komma igång med "träning varje dag" och vänja både kropp och huvud vid många timmar i skogen.
Kanonpass igår.+10 grader, strålande sol, krispig höstluft och dagsljus. Börjar bli trött i kroppen efter några dagars träning men det är en skön trötthet. En trötthet som jag kan förstå och förklara. Känslan är ändå att jag börjar vänja mig vid lite mer träning och framförallt lite tuffare träning. Skönt.
Idag blir det en väldigt lugn dag då jag är banläggare och arrangör av NattKM. Skall hänga ut några skärmar men det blir i lunktempo.
Alla testvärden OK. Jag fick godkänt på besiktningen och nu har jag bara att träna upp mig kvar. För jag har insett att jag inte är tränad för tävling längre. Det ska bli skönt med en lång vinter där det är OK att vara sliten och nertränad. Det ska bli skönt att grisa intervaller och samla långpass på hög. Och motivationen finns- jag skall bara springa Smålands först - fast lite skall jag tjuvstarta med träningen. Bara undvika löpskolning, banintervaller och andra träningsvärkproduerande pass innan säsongen är slut.
25-manna då? Jo tack. Så bra jag kunde förvänta mig. Slet mig runt på lördagen med mycket vilja. Ryggade komkurrenterna och gav aldrig upp. Ett bra lopp där jag tyvär hade långsam gaffel på slutet och tappade klungan men nöjd- jajamen! Denna urladdning gav väntad effekt till söndagens lopp och helt enligt plan fick det gå lite lugnare. Tyvärr inte med fullt fokus på orienteringen. En bom till ettan förstörde dagen och den dåliga känslan förföljde mig sedan.
Roligast i helgen var dock att jag med en dålig känsla i kroppen kan prestera ett så pass bra lopp som jag gör. Formen känns mil borta, löpningen känns tung, orienteringen ringrostig och ändå hänger jag med tjejerna i klubben på min sträcka. Hatten av för mig. Kanske blir 2012 mitt år?
Igår sprang jag med vagnen runt grusåttan i maklig fart. Det kändes lagom med trekvarttights, tunn tröja och tunn jacka. Och det kändes som jag harmoniserade med de flesta andra. Snarare att jag var åt det lättklädda hållet. Jag såg några superställ och mössor under rundan. Så möter jag en löparklubb, de flesta med något mindre kläder än medellöparen men ändå "höstklädda". Mitt i gruppen dyker hon så upp, med trostights och sportBH. Och inget mer. Hur tänkte hon? Nåja. Inte för att det spelar någon roll, men man undrar ju.
Löprudan var lite stel, lite trött och tung. Som förväntat. Nu väntar vila för att springa riktigt bra på ankarsträckan på 25-manna.
Igår lämnade jag lägenheten i god tid för att hinna till Corebollen. Jag vet att jag cyklar dit på 10 minuter. Snabbare om det krävs. Hann inte ens låsa upp cykeln förren jag insåg att jag hade punka. Snabbt beslut- bil enda lösningen. 30 sekunder senare går jag mot bilen med nyckeln i handen. 18 minuter till passet börjar. 4 km att köra. Inser att det blir tight. Det är sjukt när man bor i stad där det tar LÄNGRE tid att köra bil än att cykla. sjukt, sjukt, sjukt. jag hann, men jag var sen. Fick springa från parkeringen till gymmet. Så kan det gå.
Imorse hann jag bli på dåligt humör av att köra bil till jobbet. Jag förlorar ju tid på det. Borde ha sprungit men kroppen var inte med på det.
Nåja. Ny dag- nya möjligheter. Får se vad det blir för träning idag. Min tur att ta löparvagnen ikväll.
Tokigt sugen på tävling stod jag på startlinjen på lördagan men en kropp som känts sådär på uppvärmningen och som hade bråkat uner joggingturen på fredagen. Tryckte bort de känslorna och fokuserade på möjligheten att få springa orientering i sommarvärme och med lyxbarnvakt på hemmaplan. Tog kartan och tryckte på. Ettan satt fint. Ivrig, ivrig och så redan till tvåan gled jag snett och fick runda och klättra men tappade absolut inte modet och härifrån och in hittade jag mestadels både flyt och tempo. Känslan var roligt, roligt. Och jag måste säga att jag är positivt överraskad av tiden med tanke på känslan. Joggade till och med ner lite!
Jag närde en förhoppning om att kroppen skulle orka en dag till och att känslan i alla fall skulle vara densamma men redan på väg från parkeringen insåg jag att fokus måste ligga på det roliga i att få springa tävling! Samlade positiv energi och startade. Snett, vingligt och ofokuserat till ettan. Innan jag skärpte mig och hade roligt in i mål. Med en puls som var 10 slag lägre än lördagens. Farten fanns inte alls men det visste jag redan innan helgen så allt fokus på känslan.
Ikväll blir det coreboll. Resten av veckan handlar om att samla ihop kroppen till 25-manna. Väntar med spänning på UK:s besked om sträcka.
Igår fick jag utan omsvep klart för mig att jag inte på något sätt är tillräckligt vältränad för att vara oberörd dagen efter en tuff träning/tävling. Vaderna är helt mörbultade, och benen stumnar vid minsta tanke på uppförsbackar. Detta fick mig att inse klurigheten i att dubbeltävla. Bara att inse att fokus får ligga på lördagens tävling och på söndagen skall jag bara ut och njuta av att vara tillbaka som tränande.
Det fick mig ocskå att fundera på hur jag skall träna framöver? Just nu sträcker sig min målbild fram till Smålandskaveln som är höstens stora mål. Men jag inser att jag inte kommer att kunna träna mig i form tills dess utan att det mera handlar om att hitta balans mellan att träna och fortfarande orka med tävlingarna.
Så idag är det torsdag. Jag skall tävla lördag-söndag. Min planering innebar lätt träning igår (30 minuter jogg med löparvagnen- check) och något mer högintensiv träning idag. Mer tveksamt. Bara att inse att jag inte kommer att orka det.
Imorse var jag dock duktig och stod ombytt utanför gymmet 06:53 för att gå på core. Som förmodligen inte blev av? eftersom gymmets dörrar hade gått i baklås, jag orkade i alla fall inte vänta ut någon som eventuellt skulle komma och öppna dörren så just nu ligger jag ett corepass minus.
Resan tillbaka till ruta ett har varit slingrig och krånglig men nu, efter 9 månader är jag tillbaka. Glädjen med träningen har kommit tillbaka och kroppen vill vara med och leka. Visst är det annorlunda att träna med ytterligare en i familjen att ta hänsyn till och som dessutom inte klarar sig själv så bra men ändå är allt sig likt. Samma träningspass, samma känslor, samma smärta, samma glädje. Och tiden hittar jag - utan problem. Vi är två i familjen som vill träna lika mycket och därför är det inga problem att prioritera träningen framför annat.
På tävlingarna får det pusslas efter bästa förmåga men med snälla klubbkamrater och föräldrar lyckas vi ändå kunna tävla en hel del. I helgen lämnar vi bort lillkillen till barnvakt och skall springa två tävlingar. Glädje! Säsongen är snart slut för de flesta men det känns som min bara har börjat. Otroligt laddad för 25-manna och Smålandskaveln!!!
Ikväll tar jag löparvagnen och startar i mixklass på tjejträningen. Lätt pass som återhämtning efter gårdagens urladdning på 25-mannaträningen.
