Kanotklubbsslingan är en favorit att springa intervaller på. Den är fin och trevlig. Det är alltid fint väder när vi springer där. Typisk sommarträning.
Igår var det premiärdags för intervaller för min del. Några korta ryck har jag mäktat med men igår var det dags att se hur kroppen svarade på 90 sekundare. Med träningsvärk från gårdagens pass så satte jag iväg. Väldigt kontrollerat för att vara mig. Koncentrerade mig på att springa avslappnat och snyggt. Gick väl sådär och det var TOKIGT jobbigt. En minuts vila krävdes för att få tillbaka mig i presentabelt skick. Efter 4 st började kropppen protestera lite och det fick bli en setvila med 3 minuters jogg. Körde en till men då det kändes ganska mycket sämre valde jag att jogga iväg för löpskolning.
Skönt att vara tillbaka på intervallbanan. Tråkigt att känna sig fet och otränad.
Järnkvinnan är tillbaka! Järnvärderna är normala och ikväll skall jag NJUTA på klubbträningen. Skita i hur det känns och bara springa på. Fattar själv att formen är långt borta men jag är hel och frisk! Och nu är det fullt fokus på Luletävlingarna om 1,5 veckor. Lite formtoppning på det här och jag är tillbaka i gammal god form.
Igår var sista måndagen på gymmet. Både tråkigt och skönt. Jag känner att jag behöver ladda om batterierna. Hitta ny musik. (Framförallt det!) Och få ny inspiration. Utvecklas helt enkelt. Det kändes skönt att köra sista klassen med stammisarna på plats. Att se dem kämpa lite extra för att det är sista gången. Att få en svettig kram efter passet. Att höra att jag är välkommen tillbaka i höst. Det är sånt som gör det värt att "offra" varje måndagskväll.
Mitt tålamod är slut och just nu åker motivationen berg- och dalbana. Huvudet vill oftast men kroppen vill inte. Och ibland orkar inte huvudet med längre heller. Jag hade ju hoppats att det här skulle ta max 4 veckor. Men det passerades i fredags och det är fortfaranade trött kropp.
Fokus har hela tiden varit att springa fort och bra på elitserietävlingarna i Luleå och Jukola. Men tiden börjar rinna iväg från mig. Mindre än 3 veckor kvar nu och det lär knappast bli någon storform.
I tisdags släpade jag mig runt på uppvärmningen. Backar är inte att leka med. Men jag lät det ta tid och värmde upp länge innan jag körde löpskolning och sen bestämde jag mig för att ge intervallerna en chans. Tack för det beslutet! Det kändes faktiskt helt OK. Och jag tog inte ens någon extra vila utan rev av 5 30sekundare, 5 20-ingar och fem 10:or med dubbel vila i ett sträck. Kanske inte så mycket att hänga i julgranen men det blev i alla fall några minuters intensiv löpning. Det tackar jag för. 52 minuters löpning.
Igår gick all tid åt till att arrangera sprintcup. I väldans trevligt väder. Ikväll hoppas jag kunna riva av ett löppass, men det är bråda dagar nu.
17:50 - Anländer, passerar receptionen där det är fullt med folk. 17:50-18:00 Samlar mina tankar, väljer pass, hämtar instruktörsgrejer. Taggar upp. 18:00-18:09 Träffar stammisar, disskuterar träning, småpratar. 18:09-18:10 Samlar tankarna. Fokus på dagens pass. 18:10-18:55 Nu kör vi! Idag fartlek 80-90+ % av maxpuls. Gänget är ganska taggat. Några kör hårt. Försöker nå fram till alla. Försöker hitta dem med blicken. Blir trött på min egen röst. Som vanligt. Måste utöka mitt ordförråd. 18:55-19:02 Hinna med att säga hejdå, berömma någon som utmärkt sig. Städa upp kring cykeln. Prata med deltagarna. Springa ner och byta om och försöka samla tankarna till pass 2. 19:02-19:10 Heja på nya deltagare. Några följer med från spinningen. Hämta boll och matta. Koppla in MP3:n. Samla ihop mina tankar. Hitta rätt energinivå. 19:10-20:10 Ett helt OK pass. Får övningarna i lite dum ordning. Har svårt att hitta rätt energinivå på corebollen ibland. Blir lycklig över att så många kommer tillbaka varje vecka. Känns som corebollen tilltalar en grupp människor som inte har så lätt att hitta rätt på gymmet. 20:10-20:25 Plocka undan, låsa, släcka. In i duschen. Oftast rätt slut. Både fysiskt och mentalt. Det tar på krafterna att förmedla energi i 2 h. Men jag vet att när jag kommer hem kommer energin tillbaka. Då fylls jag på av all den träningsglädje som jag får uppleva. Det är bara just där. Den där stunden direkt efter passet som jag känner mig helt tom.
Äsch. Jag är inte riktigt där än. Det går framåt, snigelsakta framåt, men jag är inte vid ruta ett än.
Lördagen var tung. Knappt att jag orkade ta mig till start och det blev en kort joggingtur hem. Missmodig och uppgiven. Tänkte att det nog inte skulle bli kul på söndagen. Men efter att ha varit sådär överdrivet mogen kom jag fram till att det skulle bli jätteroligt att få springa och att jag inte skulle "slösa" bort detta tillfälle med dålig inställning och bommande. Så jag var nöjd och glad på väg till tävlingen på söndagen. Harmonisk och tänkte lätt kropp. Funderade inte så mycket utan motade bort alla tankar om fysik. Ryckte kartan och sprang iväg. Kände direkt att kroppen inte svarade men att det var en OK känsla. Tuggade på, utan större misstag. Njöt av varje sekund. 54 minuters glädje. Långt efter segraren och långt ner i resultatlistan men en seger att jag tog mig runt, att jag hade kul och att jag orienterade bra.
Det är jobbigt. Det är frusterande. Det känns orättvisst. Men jag kan ju inte göra något åt det. Detär bara att vänta ut kroppen. Men ibland har jag lust att slå huvudet hårt i ett träd. Upprepade gånger. Jag vill få betalt för all tid jag har lagt ner på träning. Jag vill visa resultat!!! Jag tycker (aningen jävig) att jag är värd lite framgång nu. Och jag tycker att det är dags för järnet att vinna kampen om orken.
Ingen träningsplanering denna veckan heller. Lyssna på kroppen. Fnys, löjligt. Men ja jag vet. Jag ska......
Jag joggade iväg. Nervös. Kände efter. Lyssnade. Benen knorrade, på ett bekant sätt. De knorrade över träning. De bråkade lite efter 2 dagars belastning men de svarade, hyfsat. Sprang iväg grusåttan baklänges, upp för backen i solsken. Undrade hur länge det skulle hålla. Efter 12 minuter och 2 km stannade jag. För att stretcha.
Och det kändes helt OK. Långt ifrån pigg kropp och toppform men att springa 2 km uppvärmning på 12 minuter känns som en seger. Firade med löpskolning. Ovant, men oj vad skönt att trycka på med rappa rörelser. Kunde inte låta bli sen utan rev av 10 ruscher på mellan 10-30 sekunder med väl tilltagen vila. Kantigt. Ja! Men grymt skönt med 45 minuters löpning.
Det här var en seger. Järnet och jag är på väg att vinna. Och det aldra bästa är att det känns bra idag. Lite sliten så det blir vilodag idag men som det känns nu kommer jag att ge mig av på ett lugnt pass med kartan på lördag och krossa på söndagen. Och kanske kan det bli en riktig träningsplanering nästa vecka. Och jag skall använda all min list och övertalningsförmåga för att få till ett banlöpningspass nästa vecka. Jag längtar efter 400-ingar och 200-ingar. Och till och med testloppet. Får väl lova att inte ta i för mycket. Det är jag ju bra på.
En försiktig önskan och en liten känsla om att kroppen vaknar till liv? Jag är sugen på löpning ikväll. Det var ett bra tag sen jag var det. Det måste betyda något?
Tyvär (eller kanske är det bra?) blir det förmodligen ingen träning idag eftersom vi skall laga mat på klubbträningen ikväll. Har ändå packat ner löparstassen och har en önskan om att hinna ut på en kort tur. Vill kontrollera om min känsla har någon sanningshalt.
Sitter just nu och drömmer mig bort till en start på lördag. 10 km tuff, utmanande och inspirerande orientering i Värmland. Kan det bli så??? Och om jag har en bra känsla i kroppen får jag då starta både lördag och söndag med fokus på full fart? Är det dumt? PT och jag har redan bestämt att på söndag skall vi göra en test. Jag skall starta med full fart, fullfölja på bästa sätt och sen utvädera hur kroppen svarar.
AHHHH. Jag blir tokig. Jag har träningsinspiration så att det läcker ut genom öronen. Och allt det här järnet jag har tryckt i mig. Vart tar det vägen? Det måste vara fullt nu??
Gårdagen blev en klassisk måndagskväll med spinning och coreboll. Kände mig pigg på spinningen och stark på corebollen. En bra dag på jobbet.
3:25 är rekordet i planka. Som skall krossas. 5 minuter är målet. Måste bara hitta motivationen. Efter 3.25 var jag ganska nöjd. En helt OK tid och jag var ganska trött.
Och jag har hittat min nya utmaning för magträning. TRX-band.
Inte att leka med, men bra för min bålstyrka. Och bra för nytt plankarekord.
Annars har jag joggat en orienteringsbana i söndags som gick helt OK. Det går åt rätt håll. På söndag blir det test om full fart håller. Spännande.
Nu- dags att besöka spinningsalen. Är sugen på ett brutalt pass. Får se vad det blir.....
Ingen träning var planerad. Jag skulle glida på cykeln och få vardagsmotion. Klockan blev 8. Dags att ta sig hem. Han där hemma ringde och berättade att efterätten stod i kylskåpet. Benen trummade på. Ökade på lite. Svettades lite. Ökade lite till - så att det faktiskt kan räknas som träning. 30 minuter senare låste jag in cykeln i källaren, gick upp och duschade och var sjukt nöjd med 30 minuters lätt cykling! Och ingen konstig känsla.
Fäktningen borde egentligen inte nämnas. Jag kan bara konstatera att mina talanger inte finns här. Jag vann en match. Och kom förmodligen sist. Enda trösten är att jag var expert på att stöta på fötterna.
Lite offtopic men jag överhörde följande konversation igår:
Tjej 1: M skall flytta till Gislaved och det finns inget köpcentrum. Tjej 2: Men det måste de väl ha? Tjej 1: Nej, de har bara HM och Kappahl. Helt sjukt. Tjej 2: Men ett köpcentrum måste ju finnas? Hur gör de? Tjej 1: Det är helt sjukt, man kan inte flytta dit. De har inget köpcentrum. Tjej 2: De får väl åka till Anderstorp då? (Blir imponerad av hennes geogafikunskaper men kanske inte så mycket av hennes koll då Anderstorp är en by...typ.) Tjej 1: De måste åka till Jönköping. Helt sjukt. De har inget köpcentrum. Man kan inte flytta dit. Tjej 2: Nej, helt sjukt.
Sen hade jag ätit klart och gick. Och kom fram till att om jag flyttar måste jag kolla så att det finns ett köpcentrum. Det verkar viktigt.
Fick lite peppning av vänner igår och tipset om den här artikeln gjorde mig glad. Det är extremt trevligt med peppande vänner. Tack ska ni ha!
Idag blir fokus på vardagsmotion då jag skall cykla till kvällens aktivitet, som är fäktning. Det blir kul! Hoppas jag?
Fysiskt kände jag mig pigg både igår och i morse. När jag var ute och cyklade så var jag grymt sugen på att leka med cyklen så det blev lite småryck. Ett gott tecken!
Måste bara rekommendera den fantastiska räven. Det var längesen jag såg en så rolig film. Gå och se den.
Min största talang är mitt pannben. Jag har inga som helst problem med att träna mycket och att träna hårt. Jag biter i om det gör ont, jag till och med gillar att det gör ont. Jag blir lycklig av tuffa pass. Det är oftast en god egenskap. Kanske inte denna gången.
Kroppen känns utbränd. De första tecknet på att något inte var rätt noterade jag i Januari. Då upplevde jag att jag blev ovanligt trött, fick lätt mjölksyra och tyckte att jag aldrig återhämtade mig. Men det var inte så farligt. Jag tuggade på, spottade i nävarna och körde. Blandade bra pass med katastrofpass. Sen kom det krypande mer och mer och jag började förträngde de passen när jag knappt orkade runt. Förklarade dem med att jag var sliten, sovit för lite eller ätit dåligt. I efterhand kan jag faktiskt minnas några pass då jag var lite yr. Men som sagt. Jag gillar att bita ihop. Jag gillar när det gör ont.
Igår provade jag att springa igen och när jag nu har släppt på spärren är kroppen inte alls samarbetsvillig. Jag joggade 12 minuter innan jag var tvungen att gå. Sen fick jag småjogga/gå resten. Det är skit. Det känns som all investerad tid i träning är i onödan. Vilket det såklart inte är. Men det är bara att inse att det här kommer att ta tid och jag måste acceptera det och låta det ta den tid det tar.
Det positiva är ändå att det kändes ANINGEN bättre än förra veckan! 4 minuter blev ju till 12!
För ett ögonblick var allt normalt. För ett ögonblick var jag stark och oslagbar!
Det är bra med spinning eftersom det är så svårt att jämföra. Förmodligen körde jag med ganska lite motstånd men jag fick i alla fall svettas ordentligt, känna kroppen jobba och känna mig stark. Det känns lite bättre i kroppen. Jag vill inte känna efter för mycket eftersom jag blir så besviken om det inte är så. Men jag hoppas (och tror) att kroppen är redo för en joggingtur ikväll. Det känns så. Jag vill så. Och det borde kunna vara så! Nog borde kroppen ha tagit upp en hel del järn efter 10 dagars pillerätande? 4 dagar kvar på intensivkuren.
Corebollen var skön. Jag känner mig stark. Egentligen skulle jag behöva lite vassare utmaningar. Jag skulle behöva utmana musklerna lite mer. Jag kan programmet för bra och orkar med det utan större problem.
Inom kort skall jag göra en plankatest. Jag måste kolla hur länge jag kan stå i strikt planka. Jag har ingen aning men en 2-3 minuter borde inte vara något problem tycker jag. Fast det är det här med strikt planka. Förmodligen åker rumpan upp utan att jag tror det och skall jag prova så skall det göras på riktigt med han där hemma som domare. Någon värre domare kan jag inte tänka mig.
Det var inte riktigt vårt år i år. Förra året var ett fantastiskt år för GMOK med tre lag topp hundra och man kan väl säga att vi levererade stolpe in på alla sträckor! Så var det inte riktigt i år. Förstalaget råkade ut för en krasch på startgärdet. Vår startlöpare blev stämplad bakifrån och föll olyckligt och slog i huvudet. Efter en skakig inledning där hon fick sitta still en stund visade det hög klass och förstalaget löpte in på en 28:e plats. Inte dåligt men tänk om!
Andralaget råkade ut för en stukad fot och det kändes väl inte stolpe in med en 176:e plats direkt. Otur.
Tredjelaget fick på grund av massvis med återbud ta på sig tuffa uppgifter och kämpade sig till en klart godkänd 194:e plats.
Vi räknade ut att från fjolårets succéår har vi tappat bort 7 löpare på grund av skador och sjukdomar m.m. Det går upp och ner i idrotten. Till Jukola skall vi komma fulltaggade och slå allt stolpe in. Och då skall jag springa.
Det blev sedan en lång natt för mig som kärlekssupporter då han där hemma återigen fick ta sig an Långa natten. 17 km nattorientering. Mellan 00:30 och 02:40 gick jag runt på ett kallt TC och sände varma tankar ut i skogen. Efter 90 minuter kom han in och varvade och jag skrek mig hes i hejarop. Som han inte ens hörde. Så försvann han ut i mörkret igen. Jag är nog lite sjuk men visst verkar det ganska roligt att springa långa natten? 17 långa kalla kilometrar i totalt mörker.
Tur för han där hemma att han sprang riktigt bra. Det är roligare att heja då.
Idag är jag lite trött. Vet inte riktigt hur det blir med träning men planen är spinning och coreboll idag. Prova på löpning imorgon. Vila onsdag. Korta intervaller på torsdag. Sen skall jag ut på tävlingar lördag och söndag. Om det blir kartpromenad, jogg, löpning eller tävlingsfart återstår att se.
Igår gav jag mig ut i vårvärmen, ut bland inspirerande vitsippsbackar och tokigt sugen på korta intervaller. Sugen på att bita ifrån och känna kroppen samarbeta. Inställd på att det nog skulle kännas sådär men vid gott mod.
Joggade iväg. Höll på att dö efter 2 minuter. Efter 4 började jag gå. Täkte att jag blir snart varm. Joggade igen. Gick igen. Joggade nerför. Gick på platten och uppför. Tänkte att OK, då kör jag löpskolningsövningara. I alla fall de där man går.
Så vaknade jag till och insåg att jag är dum i huvudet. Visst skall man ha pannben och visst måste det få ta emot ibland men nu har jag nog faktiskt gått över gränsen. Då och där bestämde jag mig för att jag kommer att åka på 10-mila. Insupa atmosfären. Ha fjärilar i magen. Skrika mig hes. Men jag kommer göra det i jeans. Som publik. Så är det. Så blir det. Sorg i hjärtat.
Det har helt klart blivit sämre sista veckan. (Eg. sista 3 veckorna). Jag har en analys av detta. Dels tror jag att loppet i söndags slet väldigt mycket. Ge mig en tävling och jag springer fast det gör ont. Dels tror jag att när kroppen helt plötsligt fick tillgång till järn igen valde den att stänga av alla andra funktioner och fokusera på att rätta till felet. Det är ju onekligen så att den skickar ganska tydliga signaler om vad jag borde göra. Och jag borde inte träna. Det är inte bara det att det inte går att springa. Jag är sjukt trött hela tiden. Lägger jag mig ner somnar jag. Jag blir lätt yr och tycker att det är jobbigt att cykla till jobbet. Inte normalt.
Trots alla tydliga signaler var det inte lätt att ringa UK igår och tala om att jag inte kommer till start. Det är tufft att svika mina klubbkamrater (inte för att jag tror att de känner så - men jag gör det.) Jag hoppas ändå att jag tar rätt beslut och att detta innebär att jag tillslut kan komma tillbaka i gammal god form lite fortare.
OK. Hela vårens totala missär har fått sin förklaring. Jag har varit trött, gnällig och irriterad. Träningen har gått säme och sämre och hoppet började överge mig. Tillslut fick jag rådet att kolla mina järnvärden. Var helt övertygad om att det var luftrören som spökade men tänkte att "det skadar väl inte". Blev därför något förvånad när läkaren ringde och meddelade att mina värden var rätt kass..... Blodvärdet är väl OK. Jag har 120 och det skall ligga mellan 120-150 men järnvärdet (depåerna) är nästan tomma, värdet borde ligga mellan 9-34, jag har 6.Och dessutom är mina TIBC-värden jättehöga. TIBC är lekmannamässigt förklarat de proteiner som transporterar järn. Om man saknar järn produceras mer TIBC för att kompensera järnbristen.
Min känsla av att få mjölksyra så lätt har ju därför varit helt riktig. Syret har inte kommit ut till musklerna. Skönt att det inte var inbillning.
Så läget just nu är järnrik kost - järntabletter i mängder - och lite försiktighet när det gäller träning. Det kan funka att springa ett snabbt enstaka pass men sen blir återhämtningen LÅNG. Sprang stigtomta i helgen och nu är kroppen helt slut. Igår orkade jag inte ens springa hela tiden utan fick blanda gång med promenad. Satte nytt rekord igår. 1 mil på 78 minuter. (I och för sig lite orientering).
Målsättnigen är att springa 10-mila på lördag. Men det kommer nog att krävas lite vila för att orka med ett lopp i högre tempo. Jag kommer ju springa för ett lag och då vill jag prestera.
Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta att komma tillbaka men jag hoppas att det tar 2-4 veckor. Det är såklart inte roligt att få veta att man har järnbrist men det käns ändå skönt att veta att något är fel och att det faktiskt finns hopp om nya rekord på testbanorna.
Stack iväg vid 9-tiden. Cika 20 grader. Blå himmer, hav , sol, kortbyxor! Turen skulle gå från hotellet upp till Moutjuic, OS-byn. Lyckades blanda strandpromenad med mer eller mindre motorvägslöping i industriområden innan jag kom till bergets fot. Efter några återvändsgränder hittade jag den stora bilvägen och tog den upp. Väl famme vid OS-arenan tog jag sikte på toppen och skogen. Hittade några spanska löpare att hänga på och tänkte att de nog valde fina löparstråk. Och mycket rikitgt, efter 70 minuter pustade jag ut på toppen och lapade sol i 5 minuter! Kollade snabbt kartan efter närmsta metro. Tog en säng uppe på toppen innan jag ände ner mot tunnelbanan. efter 100 minuter kliade jag mig i huvudet. Hittade ingen metro. Började bli varm och trött. Kollade en gång till och inser att alla M på kartan betydde museum inte metro. Suck!
Köpte en snuskigt dyr dricka. Surade lite och började färden nerför på stumma ben. Blev dock snabbt glad av värmen och miljön. Lite jobbigt att springa inne i Barcelona en lördag förmiddag. La Rambla är inte direkt ett idealt löpstråk klockan 11.00.... Och efter 2.25 när jag äntligen kom fam till min station var jag trött, sjukt hungrig och väldigt varm.
På hotellrummet länsade jag chipspåsen medan jag snabbduschade. Försökte sedan beställa mat på spanska. Gick sådär. Åt mest sallad och räkor. Fick nödköpa yogurt och banan.
Sen väntade guidad tur, picassomuseum och lite shopping. Mina ben tyckte inte det var jättekul. Tur att jag gjorde det.
Det är lite ner och lite upp. Helgen var sämre, lite bättre och helt OK.
Påskafton och långdistans, 12 km masstart. Jag försökte tagga igång mig själv men det var svårt. Jag litade helt enkelt inte på mig sälv. Jag litade inte på att kroppen skulle orka springa och då orkade huvudet inte fightas. Starten gick och jag låg med ok till ettan. Helt plötsligt sprang alla som yra hönor och jag stannade, läste intensivt på kartan, läste in mig, tog ettan och var ensam. Orienterade sedan bra i några kontroller och fick in ett grymt flyt. Här passerade jag nog ett antal löpare. Men när jag sedan la 2 minuter på en punkthöjd i det gröna och sedan drog snett på en sträcka försvann den lilla fighterkänslan som jag lycktats skrapa ihop. Jag hamnade i lunktempo och när jag varavde kändes kroppen rätt pigg men huvudet var segt. Tog ettan och bestämde mig sedan för att hoppa av. Jag hade helt enkelt inte rätt inställning i huvudet. Men kroppen hade ändå känts helt OK så jag var nöjd över att ha gjort bort tävlingspremiären och bestämde mig för att mata huvudet med positiva tankar och jävlaranamma.
Påskdagen var jag aningen överladdad på fel sätt. Tog kartan sprang allt jag hade åt helt fel håll. Bommade 3 minuter på första och GPS-spåret visar på en väldigt vinglig färd resten av banan. mental obalans. Det fysiska funderade jag inte så mycket över vilket gjorde att jag faktiskt funderade väldigt moget på kvällen och bestämde mig för att inte tänka alls på fysiken mer utan lita på min förmåga och orientera gudomligt.
På annandagen försökte jag göra en väldigt seriös uppvärmning och ladda på hjärnan. Lyckades OK och när jag startade kände jag en viss spänning i kroppen, precis som det skall vara, men jag var lugn. Fult fokuserad. Hade dock lite tur till ettan och tvåan då planen var lite vag. Var sjukt noggrann med kompassarbetet och på GPS-spåret syns skillnad mot söndagen. Ända större misstaget var på en längre sträcka när jag bytte vägval mitt på sträckan och tappade ca 30-45 sekunder. Tycker att jag lyckades bra med kompassarbetet vilket var min huvudmålsättning.
Resutatet känns sådär. Jag är en bit efter men vill inte älta. Det fysiska kan jag inte göra något åt just nu. Jag har tränat väldigt bra i vinter och helt enligt plan. Varför resultatet inte kommer löpmässigt har jag ingen aning om men när det kommer så kommer det och då är det såhär jag skall orientera. Fokuserat, bestämt och med hög blick. Och jag ska ha roligt. Det är jag mest nöjd med i helgen, att jag hade roligt. För det är inte enkelt att ha roligt när man vill och vet att man kan mer.
Ikväll packar jag väskan för Barcelona. 4 dagar med sol och värme (hoppas jag). Hoppas hinna med 3 löppass.
Igår var det glädje med träningen igen! Hoppas det inte var tillfälligt utan att det släpper nu. 6*1 km. Var sist på första intervallen och först på sista. Och det kändes kontrollerat. Höga pulser men kontollerat.
