Äsch. Jag är inte riktigt där än. Det går framåt, snigelsakta framåt, men jag är inte vid ruta ett än.

Lördagen var tung. Knappt att jag orkade ta mig till start och det blev en kort joggingtur hem. Missmodig och uppgiven. Tänkte att det nog inte skulle bli kul på söndagen. Men efter att ha varit sådär överdrivet mogen kom jag fram till att det skulle bli jätteroligt att få springa och att jag inte skulle "slösa" bort detta tillfälle med dålig inställning och bommande. Så jag var nöjd och glad på väg till tävlingen på söndagen. Harmonisk och tänkte lätt kropp. Funderade inte så mycket utan motade bort alla tankar om fysik. Ryckte kartan och sprang iväg. Kände direkt att kroppen inte svarade men att det var en OK känsla. Tuggade på, utan större misstag. Njöt av varje sekund. 54 minuters glädje. Långt efter segraren och långt ner i resultatlistan men en seger att jag tog mig runt, att jag hade kul och att jag orienterade bra.

Det är jobbigt. Det är frusterande. Det känns orättvisst. Men jag kan ju inte göra något åt det. Detär bara att vänta ut kroppen. Men ibland har jag lust att slå huvudet hårt i ett träd. Upprepade gånger. Jag vill få betalt för all tid jag har lagt ner på träning. Jag vill visa resultat!!! Jag tycker (aningen jävig) att jag är värd lite framgång nu. Och jag tycker att det är dags för järnet att vinna kampen om orken.

Ingen träningsplanering denna veckan heller. Lyssna på kroppen. Fnys, löjligt. Men ja jag vet. Jag ska......