OK. Hela vårens totala missär har fått sin förklaring. Jag har varit trött, gnällig och irriterad. Träningen har gått säme och sämre och hoppet började överge mig. Tillslut fick jag rådet att kolla mina järnvärden. Var helt övertygad om att det var luftrören som spökade men tänkte att "det skadar väl inte". Blev därför något förvånad när läkaren ringde och meddelade att mina värden var rätt kass..... Blodvärdet är väl OK. Jag har 120 och det skall ligga mellan 120-150 men järnvärdet (depåerna) är nästan tomma, värdet borde ligga mellan 9-34, jag har 6.Och dessutom är mina TIBC-värden jättehöga. TIBC är lekmannamässigt förklarat de proteiner som transporterar järn. Om man saknar järn produceras mer TIBC för att kompensera järnbristen.

Min känsla av att få mjölksyra så lätt har ju därför varit helt riktig. Syret har inte kommit ut till musklerna. Skönt att det inte var inbillning.

Så läget just nu är järnrik kost - järntabletter i mängder - och lite försiktighet när det gäller träning. Det kan funka att springa ett snabbt enstaka pass men sen blir återhämtningen LÅNG. Sprang stigtomta i helgen och nu är kroppen helt slut. Igår orkade jag inte ens springa hela tiden utan fick blanda gång med promenad. Satte nytt rekord igår. 1 mil på 78 minuter. (I och för sig lite orientering).

Målsättnigen är att springa 10-mila på lördag. Men det kommer nog att krävas lite vila för att orka med ett lopp i högre tempo. Jag kommer ju springa för ett lag och då vill jag prestera.

Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta att komma tillbaka men jag hoppas att det tar 2-4 veckor. Det är såklart inte roligt att få veta att man har järnbrist men det käns ändå skönt att veta att något är fel och att det faktiskt finns hopp om nya rekord på testbanorna.