Det är min känsla.

Min största talang är mitt pannben. Jag har inga som helst problem med att träna mycket och att träna hårt. Jag biter i om det gör ont, jag till och med gillar att det gör ont. Jag blir lycklig av tuffa pass. Det är oftast en god egenskap. Kanske inte denna gången.

Kroppen känns utbränd. De första tecknet på att något inte var rätt noterade jag i Januari. Då upplevde jag att jag blev ovanligt trött, fick lätt mjölksyra och tyckte att jag aldrig återhämtade mig. Men det var inte så farligt. Jag tuggade på, spottade i nävarna och körde. Blandade bra pass med katastrofpass. Sen kom det krypande mer och mer och jag började förträngde de passen när jag knappt orkade runt. Förklarade dem med att jag var sliten, sovit för lite eller ätit dåligt. I efterhand kan jag faktiskt minnas några pass då jag var lite yr. Men som sagt. Jag gillar att bita ihop. Jag gillar när det gör ont.

Igår provade jag att springa igen och när jag nu har släppt på spärren är kroppen inte alls samarbetsvillig. Jag joggade 12 minuter innan jag var tvungen att gå. Sen fick jag småjogga/gå resten. Det är skit. Det känns som all investerad tid i träning är i onödan. Vilket det såklart inte är. Men det är bara att inse att det här kommer att ta tid och jag måste acceptera det och låta det ta den tid det tar.

Det positiva är ändå att det kändes ANINGEN bättre än förra veckan! 4 minuter blev ju till 12!