Helgen blev inte alls som planerat. Tansken var att inte fokusera på fysiken utan låta orienteringen styra och se det som bra träning. Det blev fyra usla insatser. Fyra ej godkänt. Om vi nu skall hitta något positivt, och det ska vi väl, så glimtade den gamla Sofia till ibland. Jag kom upp med blicken, fick framförhållning och tryckte till i steget. Den finns där inne- känslan. Tyvär då så orkade jag inte orientera hela vägen. Och det går allt för långsamt. Inte bara löpmässigt utan orienteringen tar tid och sträckorna löps vingligt. Jag hattar hit och dit och har inte fokus på rakt fram.

Sista tävlingsdagens händelse sammanfattar helgen rätt bra. På väg till tvåan kraschar både jag och kompassen. Och sista motivationen försvann med fallet. Jobbade mig runt drygt halva banan inna jag tappade bort både mig själv och mitt kära norr. Blev sur- dålig inställning- och gick hem.

Jag vet vad jag behöver. Springa mer i skog och framförallt springa mer i skog med karta. Fysiskt kändes det faktiskt bättre och bättre under helgen men kanske inte så konstigt- jag är väl i stadiet där jag faktiskt blir bättre och bättre för varje träningspass.