Nåja, nån gång vänder det
Solen strålar från klarblå himmel. Jag är hemma med en typ frisk A. Sovdags. Löpdags. A får sussa i friska luften och jag får 60 minuters uppmjukning av stel kropp. Det är planen. Klär på A för en nordpoolsexpedition. Tråcklar ut vagnen och rullar iväg. Långsamt upp för backen. A tjattrat och pekar. Det är kolasegt. Träningsvärken från hell. A börjar låta missnöjd. A gråter. Han somnar nog snart. A somnar inte och ljudet tilltar. Stannar vagnen och lockar och pockar. Utan resultat. Inser att jag får vända hem men tror fortfarande att A skall somna. 5 minuter senare springer han på grusvägen. 7 minuter senare bänder jag ner A i vagnen. 13 minuter senare är vi hemma igen. 20 minuter senare sover A som en gris i soffan.
Vet inte varför det blev protest idag,det är första gången. Men med tanke på dagens fysiska status kändes 40 min mer än tillräcklig. Och jag klämde in lite core på golvet hemma. Sjukt dålig är jag.
Nu sitter jag med en migrän i bakhuvudet som jag gör allt för att hindra. Sitter på tåget på väg mot världens bästa helg. Imorgon fokus på allt annat än träning!
