Sofia Lundberg, GMOK

• 15 minuter innan start och dags att börja värma upp. Då öppnar sig himmeln. Jag tittar på han där hemma och frågar. Torr och varm eller dygnsur och lite varm. Det blev inget av det. Lite jogg men inte alls varm. Loppet inleds med 3 km uppför. Steget var inte direkt snärtigt och det kändes tungt att andas. Blev stressad men började rabbla mitt manta. Känn dig pigg vid 5, stark vid 10, utnyttja mina fördelar 10-13, grisa in i mål. Så- öppnade för mig otroligt kontrollerat. Sprang utan att ta i allt för mycket, passerade toppen och gled på fram till fem. Kände mig pigg! Första målet avklarat. 
• Hamnar i min vanliga svacka mellan 6-8 km. Blir alltid mentalt väldigt trött när jag sprungit länge men inte ens hunnit hälften. Distansen spelar ingen roll, svackan kommer alltid strax innan halva loppet. Här blir jag också omsprungen av massor av folk som startat i startgrupp 2, 5 minuter bakom. (Seedning saknas, det delas bara rakt av). Försöker tänka positivt och vid 8 vänder det och jag börjar passera folk igen. Springer och tänker på passagen 10-13 km. Passerar 10 km och känslan är faktiskt just stark. 
• 10-13 km ska ju bli mitt race. Här lämnar vi grusvägarna och ger oss in på en liten snårig och väldigt lerig stig. Det börjar med en rejäl klättring och jag vet inte var krafterna kommer ifrån men jag känner mig stark och börjar sakta springa om folk. Han där hemma har pratat om en bäckpassage. När jag ser bäcken ser jag också kaos. Folk försöker ta sig över utan att bli blöta eller nåt? (Det ösregnar ju!) Jag siktar vänster, 2 steg, över och 5 platser längre fram. Så där fortsätter det i 3 km. Jag rusar om folk. Räknar tjejer men tappar räkningen vid 7, tror det blir ca 10 i slutändan. Förundras över vilka jag springer om? Folk som med lätthet passerat mig för några kilometer sen och som springit en 5-8 minuer snabbare än mig på första milen. Är hög på adrenalin och undrar om jag springer för fort men det känns så lätt. Och det är så kul! 3 km senare har jag uppskattningsvis tagit 100 platser, varav ca 10 tjejer. 
• Kommer ut på grusvägen igen. Vänster lår har kramptendenser. Intalar mig själv att nu får jag inte bli ledsen när folk springer om mig igen. Jag har haft mitt roliga! Känslan är fortfarande pigg men väldigt sliten. Några kommer ruskigt fort men tänker bara att coolt att de som springer så fort faktiskt måste springa om mig!! 2 tjejer passerar relativt fort och jag orkar inte alls hänga med i deras tempo. Är konstigt nog stark på platten men tappar uppför? 
• Grisar och sliter verkligen. Passerar 18 km och för första gången tittar jag på klockan. Mitt mål var 1:45. Under loppet har jag dock tänkt att det nog inte kommer att gå med tanke på hur kuperat och blött det har varit. klockan visar 1:40 någonting.  Det kommer att gå. 800 meter på dryga 4 minuter. 
• Svänger ut på gräsplanen. Tvärstop. Inte nog med att de har lagt banan slalom över planen, de har snitslat en fålla och den är bara ett stort lerhav. Fötterna bara glider och det går inte att springa. Känner hur tiden rinner iväg. Passerar grusåttan och sekunderna visar 38. Skit också. Men trycker iväg en mäktig spurt för jag vet att jag startade klockan tidigt. Gräsmatta igen och fötterna bara glider. Faller över mållingen på 25. 1 44:25. Va! Coolt- jag kollade aldrig minut utan bara tog för givet att det var kört. 
• Mäkta stolt. Mäkta nöjd! 
• Världens sämsta träningshöst. Och så avslutar jag säsongen såhär. 
• Och förresten. Det var bara två tjejer som sprang om mig sista 6 km!