Är det något jag har glömt sista året så är det hur jobbigt det faktiskt är att springa intervaller. Att man får ont i magen när man andas in kall luft, att man kan mår illa av hårt underlag, att mjölksyra är sur. Igår höll jag på att lägga av efter 2 intervaller. 3*400 + 4*200. Löjligt lite kan tyckas men det skulle visa sig vara lagom. Värmde upp, körde kantig löpskolning och fokuserade på att hushålla med krafter. Inte gå ut för hårt utan orka alla intervaller och orka hela intervallen i samma fart. Tagga till, starta klockan, rusa iväg, inse det, lugna ner sig, tycka att jag joggar, hinna bli trött efter halva, jobba med steget, trycka på upploppet. LÅNGT över rekordtider, som väntat. (13 sekunder över rekordet.) Andra. Nytt fokus, öppna lite långsammare men håller farten bättre och exakt samma tid. Tredje. Hinner tänka negativ split. Glider till sista kurvan, trycker till lite extra och 2 sekunder bättre. Kort vila gör det jobbigt, känner att pulsen stiger och att den inte går ner till starten på nästa. 200-hundringar nu. 4 st. Vågar inte trycka men löper ut, tänker teknik. 7 sekunder över pers. Fortfarande kontrollerat. Samma tid. Våga våga. Satsar lite mer i kurvan och kapar 3 sekunder. Oroar mig för att jag inte skall orka sista, känner mig trött redan vid start men fokuserar på teknik och kämpar på upploppet, för första gången idag med syra. Får belöning. Samma tid och betyg VG. Mission completed. På vägen hem grämer jag mig över att jag inte sprang bussgatan hem. Bussen hade känts som lagom nerjogg.