Igår ledde jag mitt sista spinningpass på ett tag. Skönt- och lite tråkigt, men ett bra beslut som jag inte ångrar.

Det brukar inte vara så svårt att tagga igång deltagarna i Frölunda. De är otroligt duktiga på att pressa sig och att bjuda på bra träningsstämning. Det är inte många som går dit för att "glida igenom passet". På måndagar har vi alltid kört hårt och fokuserat. Därför hade jag lite förhoppningar om att kunna locka fram det där lilla extra igår, att få dem att pressa sig ett steg till. Kanske lite onödigt hårt, men ibland får man prova sina gränser utanför bekvämlighetsgränsen. Och jag behövde inte bli besviken.

Redan innan vi fick komma in i tränigssalen kunde jag notera på kommentarer och ansiktsuttryck att det var fler än jag som var inställd på en examen. Normalt brukar jag försöka hålla tillbaka dem lite på de två första blocken och egentligen inte pusha för fullt tryck förren på de två sista intervallerna. (4*2 min 82-85%, 3 min ca 75 %, 4*90 85-88 sek %, 2 min 75 % 4*60 sek +90 %.) Igår började jag trycka upp dem redan på andra blocket. Och som de svarade..... Sista blocket var en uppvisning i pannben och vilja. Och det var nog en och annan som fick upp pulsen några extra slag.

Och efter passet var det många trevliga kommentarer och glada avsked. Ibland funderar jag på om det är värt tidsisatsen för att kunna leda pass. Om det för min egen fysiska utveckling kanske vore bättre om jag tränade själv, men efter en sån här kväll kan jag bara konstatera att det spelar ingen roll vad den fysiska insatsen ger. Den mentala energi som delas ut av deltagarna är värt så mycket mer.

Det skall bli skönt med en paus i instruerandet. Jag behöver få nya infallsvinklar och nya ideér. Men jag tror nog att jag på något sätt kommer att hitta tiden för att komma tillbaka till instruktörsrollen igen.


Ikväll väntar stadsOl-intervaller. Måste bara på på något sätt lyckad teleportera mina löparskor från skåpet i hallen till min träningsväska på jobbet.