Varje gång jag är i Luleå är jag glad. Jag gillar att åka båten ut till stugan, att se huset som jag faktiskt till stora delar varit med och byggt, av plankor. Jag gillar att vakna och titta ut över havet, från sängen. Jag gillar löpturerna. Jag gillar Ormberget. Jag gillar människorna.

Frågan är- hur mycket gillar jag Luleå om jag skall tillbringa min vardag där? Har jag virat in hela staden i ett semesterskimmer? Hur skulle jag klara frånvaron av en organiserad träningsgrupp? Hur skulle jag gilla staden när klockan riinger för jobb varje morgon istället för att vakna av mig själv? Är löpturerna lika kul en regnig oktoberkväll efter en lång dag på jobbet? Tröttnar man inte på Ormberget? Är människorna lika glada när de inte har semester?

Vem vet.

Tävlingarna var bra. Det var roliga kartor och fint väder. OK banor. Kanske att man kunde ha utnyttjat terrängen bättre på framförallt långdistansen. Tyvär var jag trött. Men jag fick några fina orienteringspass och jag inbillar mig att jag lyckas nöta in ett bra orienteringsbeteénde nu när farten är en begränsande faktor. De misstag som kommer, kommer oftast när jag blir medveten om min fart. Fortfarande inte bra, men det är någo som inte är ett normalt scenario.Visst kan den typen av tankar dyka upp även i storform men nu blir det mer "oj, nu måste jag gå, det här är inte roligt" eller liknande.

Jag vill så gärna tro att den här perioden för med sig något gott. Att jag kan plocka med mig den orienteirngskänslan även när benen börjar trumma.

Idag skiner solen och kanske, kanske kan det bli en tur med racern.