....och komma igen. Iblad blir jag så ur form. Främst mentalt. Det känns skit och då lyckas jag förmedla all den negativa känslan in i träningspasset. Jag känner mig långsam, klumpig och allt annat än vältränad. Efteråt vill jag gråta och lägga av med allt som har med träning att göra.

När jag kommer hem och analyserar passet så blir allt mer nyanserat. Jag sprang inte så sakta. Det gick typ lika fort som förra gången. Och denna gången var det mörk, kallt och lite blåsigt.

Mitt självförtroende är min svaga länk. Jag har så lätt att börja räkna tider och distanser och jämföra mig med "fel" människor. Och då hamnar jag i en negativ spiral och tycker att livet är bra orättvisst. Varför kan inte jag springa lika fort som hon, osv. Det är intressat att notera att sist när jag sprang det här passet på ungefär samma tider som nu, (fast i sol och vindstilla) så kände jag mig lätt i kroppen och var grymt nöjd med mig själv och passet.

En av mina målsättnigar i år är att ha roligt på träning och tävling och vara nöjd med det jag presterar. Det betyder inte att de här träningspassen kommer att försvinna helt. Men de ska bli färre. Och jag ska inte fastna i negativa tankar utan snabbt skaka av mig dem och gå vidare.

Idag åker jag på 10-milaläger till Kolmården. Fin terräng, underbara vänner och det verkar dessutom bli solsken. Bra helg på G.