Vasaloppet är roligt. I cirka 5 km. Det är mäktigt i 1 km. Det är frusterande i 2 km. För övrigt är det ett enda långt lidande.

Men vi tar det väl från början. Uppladdningen var strålande. Jag åt, sov, vilade och åt lite till. Kroppen var väldigt trött inledningsvis men det gick åt rätt håll. Ända missen i uppladdningen var att jag hade tänkt åka en lugn sväng på lördagen. Vad jag inte hade med i planeringen var att mina skidors SPA-behandling skulle ta ett dygn att genomföra. Jag lämnade in dem på hemmaSPA på fredagkväll och packade ner dem igen i mörkret stax innan läggdags på lördag. Jag hade inte tänkt på att ta med några andra skidor så det blev soffan en hel dag till. Det gjorde ingenting.

Vasaloppsdagen började med köande. 45 minuters kö in i fållan för att lägga ut skidorna. 15 minuters kö för att gå på toa. Sen sprang jag i blindo och letade efter han där hemma. Avslutade med 30 minuter framför en stor brasa.

Så gick starten. Mejstetiskt slingrade sig ormen fram. Det var skidåkare överallt. Det var mäktigt. Sen var det frustration. Bara att hålla sig lugn och trampa på. 3 km på typ 30-40 minuter. Över krönet gick det i alla fall att börja åka och jag var vid ganska gott mod fram till 20 km. Då började ryggen göra sig påmind.

I nässjö för två veckor sedan överanstrände jag ryggen. Jag hade ont i 4-5 dagar efter och mistänkte att jag kanske skulle få problem igen. Vid 30 km var jag helt övertygad om att jag skulle bryta. Jag kunde omöjligen åka 70 km med sån ryggvärk. Smart som jag är hade jag packat en värktablett. Jag pillade i mig den och i Evertsberg plockade jag av mig skidorna och bestämde mig för att bryta. Men ryggen hade blivit aningen bättre och jag tänkte att det här vill jag inte göra om. Det är bättre att lida nu och sen är det gjort. Och i backarna ner från Evertsberg släppte det lite mer i ryggen och med i moderat tempo och utan kämparglöd sled jag fram.

När jag passerade sista kontrollen, 10 km innan mål belv jag arg. Arg på mig själv för att jag inte kämpade. Jag plockade fram pannbenet, sket i ryggvärken och började åka. Fort. Sista 10 km låg jag konstant i vänsterspår och matade om folk. Sista 10 km var ganska roliga bitvis.

På en station någonstans mitt i loppet (det är lite dimmigt där....) blev jag uppmärksammad av speakern för min tjejvasa. Som jag åkte för 15 år sen, men nu var jag tillbaka i Vasaloppsspåren. Hallå. Vad är det för preskribtionstid för sånt där. Jag hade faktiskt glömt bort att jag hade åkt tjejvasan.

Idag pillerknarkar jag och undrar när jag ska få tillbaka min rygg. Men annars mår jag ganska bra. Trött men samlad. Fulltankad. Jag hade bra med energi hela vägen.

Ska jag göra det igen? Nja, det finns två tänkbara scenario. Det ena är att jag är bra skidtränad och kan göra en bra tid. Jag tror att jag kan åka på medaljtid. Det hade varit kul, men det kräver en skidsatsning. Det andra är att jag får en utmaning jag inte kan tacka nej till..... Och det är ju upp till er.