Då har man gjort det och redan idag börjar man glömma hur ont det gjorde. Visst finns det spår av tröttheten kvar i kroppen men smärtan är borta. Jag är grymt nöjd med prestationen att åka 9 mil. Men jag är lite bitter över tiden. Jag trodde verkligen att strax över 7 h var möjligt. Det var inte möjligt i söndags. Jag hade för ont i ryggen och för lite go. En medelpus på 65% av maxpuls visar just det som jag upplevde. Det var tokigt jobbigt, men det var fel sak som begränsade mig. Ryggen sa ifrån innan kroppen blev trött och jag hade inte tillräckligt med motivation för att kämpa när det började göra ont. Dessutom hade jag aldeles för få mil i kroppen. Jag gissar att det var cirka 25 mil och iår har jag inte åkt tillräckligt med skidor för att få in bra teknik. Det hade krävts några mil till.

Det som känns skönt är att Vasaloppet inte var något huvudmål utan ett genomförandemål. Det har jag gjort nu. Nu skall kroppen få läka och sen har jag 3,5 vecka på mig till vårens första check. Spring Cup. Men redan nästa tisdag är det dags för grus6:an med klubben. Jag hoppas stå på startlinjen, jag hoppas kroppen har återhämtat sig och jag kommer garanterat att slita för ett nytt personligt rekord. Det kanske uteblir men jag skulle gärna vilja få med mig ett positivt besked in i vårsäsongen. Det hade varit bra för självförtroendet. Jag är snabbare på korta distanser, det vet jag. Dte har jag mängder av bevis på men har det gett resultat även på 6 km grusväg? Den som läser får veta.