Det är jag, en löparbana och en kommande smärta i hela kroppen. Det är banintervaller på schemat. Jag vet att det kommer att göra ont, jag vet att det kommer ta emot. Det som jag tidigare hatade har kommit att bli mina favoritpass.

Vinterträningen finns kvar i kroppen. Det blev två prydliga personliga rekord. På de två sträckor jag sprang. Det blev 3,7*400 meter. (ja, jag vet, jag vek ner mig på sista och det var klent, men det gick bara inte.) och 4*200 meter. Nu börjar tiderna bli presentabla. Nu börjar det kännas att det går fort.

Idag pressade jag upp pulsen i 95% av maxpuls. Det var sekunderna efter det som jag bröt sista 400-ingen. Jag var för nöjd med personligt rekord och det gjorde för ont i kroppen. Tanken bara kom att det går att stanna och innan jag visste vad jag gjorde hade jag stannat. En plump i protokollet men ärligt talat hade jag ingen koll på vad jag gjorde.

Det finns dock en sak att jobba med.... Hushållning av krafter. Jag springer fortfarande aldeles för fort första 200 meterna. Sneglade på klockan på sista intervallen när jag passerade 200 och hade jag orkat hela vägen in hade jag persat med ytterligare 3 sekunder. Kanske kan jag springa ytterligare lite fortare om jag lyckas fördela orken.

Nu är veckans träning över och den har gått långt över förväntan  och blivit den upptrappning jag hoppades på! Jag har kunnat träna nästan precis som jag ville och från och med idag tar PT över rodret igen. Det gäller bara att vara försiktigt med löpning och ting benstyrka får kanske vänta lite till.

Nu ska jag stretcha, äta och kolla på sport. En söndag helt enkelt.