Igår på eftermiddagen promenerade jag i 70 minuter varav 45 med karta i skogen. Jag följde en linje. Jag läste, försökte förstå, försökte ha framförhållning. Jag funderade på kompassen, jag höjde blicken, jag försökte förenkla. Jag hade helt enkelt teoriträning med mig själv. Och det kändes OK. Det var nyttigt!

Benet är bättre, mycket bättre! Med lite tur kan jag jogga lite i helgen. Kanske springa några kontroller. Allt är tillåtet så länge det inte smärtar. Det är ju inget som är trasigt i benet det är ju bara den där dumma nerven som spökar! Dessutom upplevde jag att lugn löpning på mjukt underlag inte kändes mer än cykling? Fast det borde det göra? Eller?

Idag velar jag mellan cykelintervaller eller promenad. Ska jag låta benet vila, blir det bättre då? Vem vet? Ingen! Och det är jag som måste bestämma. Nu balanserar jag på den där tunna linjen mellan att vara smart och inte överanstränga men samtidigt inte känna efter FÖR mycket. Just nu tjatar alla på mig att vara lugn och jag börjar tro att den gamla Sofia packat ihop och den nya Sofia kanske känner efter för mycket. Men det är bättre med en extra vilodag än skadad hela våren. Jag får lura en stund till på hur jag skal träna de närmaste dagarna.