Igår var det dags att visa upp den nya Sofia. Inte medvetet dags men när de andra körde 750 metersintervaller körde jag 30, 20 och 10 sekundersintervaller med dubbla vilan. Jag sprang fram och tillbaka på deras startsträcka och efteråt fick jag massor av beröm. 3 olika personer reagerade på mitt nya löpsteg, mitt nya tryck i löpningen. Nu körde jag få och korta intervaler med lång vila men ÄNDÅ! Något har hänt. Det kan inte vara en slump att jag får så många kommentarer om min löpning.

Igår upplevde jag dessutom en annan intressant sak. Jag är seg i kroppen just nu. Sofia-seg brukar innebära sittande löpsteg och svårt att hänga med på uppvärmningen om den går fort. Igår upplevde jag inte detta. Segheten finns där men samtidigt finns en ny spänst i steget. Igår joggade jag ner i 20 minuter med en god löpare och då brukar jag få slita lite. Igår var det inget problem. Kanske var jag så fullpumpad av adrenalin att det var därför det gick lätt men med risk för att vara tjatig. Det händer grejer nu! Och det gäller att njuta för snart kanske jag upplever denna känslan som normal. Snart kanske jag faktiskt ÄR såhär rapp?

Det som hade varit skönt nu är en bekräftelse. 200-metersintervallerna bekräftar att jag har blivit snabbare men det hade varit roligt att se resultat även på längre distanser. Det skall bli ett nöje (om än lite nervöst sådant) att ställa sig på startlinjen på testloppet nästa gång.

Imorse var det näst intill fullsatt och tjejen som fick låna min pulsklocka för två veckor sedan kom lyriskt fram med sin nyinköpta klocka. Roligt. Körde trappintervallerna med dem idag. Själv höll jag mig lugn och laddar nu för fullt för norska intervaller. Den här gången vet jag hur tufft det kommer att bli. Det känns inte som en fördel. Men roligt blir det och med fokus på gårdagens mentala egokick så ska det nog gå.