Jag blir tokig
Kategori: Träning
Kompassen pekar alltid åt fel håll, den är alltid i vägen och jag får kramp i tummen. Idag var det nära att jag gav upp. Jag hittar inget flyt. Det känns som att lära sig cykla för första gången. Det är vingligt och jag försöker ta bort stödbenen men trillar. Jag längtar efter plankan! Men jag ska inte ge upp riktigt än. I det långa lopppet tror jag det är bra för mig men just nu har jag inget förtroende för mitt kompassarbete, jag har inget inlärt beteende. När jag joggade ner var jag bedrövad och slokade med huvudet. Då är det skönt att få höra att man har spänst i steget! Det var en ovanligt välkommen uppmuntran.
Det gick inget bättre igår heller. 30 minuter innan passet började det snöa. Banan var täckt av snö, benen stumma av träningsvärk från styrkan och jag lite passiv. Tiderna gled iväg och självörtroendet med det. Mitt träningshumör svänger sjukt fort. Med minsta motgång börjar jag deppa och det blir väldigt påtagligt när man springer bana och får tiden tillbaka direkt. Då känner man sig inte bra. Jag vill ha kvitto på framsteg, inte sämre tider. Undra hur många sekunder snön gör? Lyckades i alla all avsluta med 3 bra 200-metersintervaller. Då kände jag mig snabb.
Det är lite tråkigt att mina två segast pass sista tiden har varit just banintervallpassen eftersom de ger en direkt bekräftelse på fart. Men nu kan jag välja att fokusera på den stumma känslan, de dåliga tiderna och tekniken som brister eller så fokuserar jag på mina sista tvåhundringar, kommentaren om spänst i steget och konstaterar att det tar tid att lära sig cykla.
Nu väntar formtoppning tills på lördag då det är dags är seedningslopp till vasaloppet i Budor. Och då behöver man ingen kompassteknik.
