I går la jag av med orientering men som vanligt började jag igen efter en liten stund. Ska vi ta det från början?

Var grymt tveksam till start i fredags eftersom jag fortfarande var ganska snorig och trött men dum som man är så blev det ändå start och det kändes faktiskt helt OK. Målet var ju faktiskt bara att ha roligt och få springa en rolig tävling. Banan var helt platt och det orkade min kropp ganska bra även om toppfaten uteblev. Tyvär var kartan under all kritik och nu i efterhand har hela tävlingen strykits från elitserien.

När jag vaknade på lördagen var jag fortfarande snorig men det hade ju gått bra igår.... Kände redan på uppvärmningen att det skulle bli tungt och resten av banan sprang jag med tegelstenar i ryggsäcken. Kroppen ville inte alls springa fort. Samma visa på söndagen och just då efter målgång la jag av med orientering. Då kändes allt hopplöst. All denna träning för så här dålig känsla och dåliga resultat. Försökte övertala mig själv att jag faktiskt varit sjuk och att det hade en stor del i resultaten och att jag faktsikt brukar slå många av de som nu var framför mig, men det är inte allid lätt att tänka smart. Ibland blir besvikelsen, oavsett orsak till motgången, för stor.

Jag får försöka ladda om och glömma denna veckan för framför mig ligger de 4 veckorna som är anledningen till all min träning. Jag har tränat i 11 månader för dessa 4 veckor. Nu ska jag försöka vara stark mentalt och försöka njuta av känslan.  Jag kan ju inte heller påverkan veckan som varit. Det kunde ju varit värre, jag kunde blivit sjuk under de kommande veckorna.

Så. Jag är fortfarande lite orolig men kanske är det positivt? Ska man inte bli lite orolig och nervös när det närmar sig examen? 20 dagar kvar till SM. I år är det dags. This is the year it all will happen!