Att springa stafett är speciellt. Att springa en hängsträckan är ännu mer speciellt. Jag hanterade det inte speciellt bra. För det första var jag på tok för onervös. Inte tillräckligt laddad och koncentrerad. För det andra ska det ska pirra i magen när man värmer upp. Jag pratade mest med massa trevligt folk i startfållan. Så när jag väl sprang ut (dock bra uppvärmd) var jag lite för loj. Lite för okoncentrerad och vips så försvann kartkontakten och jag gjorde ett paralellfel. Gled snett och bommade grovt. Över 4 minuter. Det får inte hända. Speciellt inte i sån här terräng. Efter det så taggade jag till och tänkte på övriga 24 kamrater i laget och sprang diciplinerat och bra. Summerat ett skitlopp men om jag tar bort mitt stora misstag ett väldigt bra lopp. Godkänt? Tveksamt?

Till söndagen hade jag tänkt över vad jag gjort för fel. Värmde upp ordentligt och koncentrerade mig på det jag skulle göra. Det var ett bra lopp. Jag var konsekvent, genomförde den taktik jag på förhand bestämt och det pirrade rejält i magen. En gång bröt jag mönstret och då kom misstaget. En gång släppte jag på planen, tappade kartkontakten, chansade och ja, då rann det iväg en minut. Men som helhet var det ett av årets bästa lopp och det känns skönt att avsluta den individuella säsongen med ett bra lopp. Jag har börjat hitta tillbaka till vårens trygghet och löpform.

Idag väntar en vanlig måndag med coreboll och överkroppsstyrka.