Trodde jag skulle kunna springa på energin efter morgonens beröm av spinningpasset och visst var jag glad men benen verkade inte fatta att de skulle använda den energin, så det fick bli ett kämparpass. Vilket jag i och för sig genomförde med beröm godkänt. När jag kom hem och tömde klockan såg jag också att min aning om att jag hade pressat hårt på cyklingen var riktigt.

Ganska intressanta pass faktiskt. Jag upplever aldrig cykelklasserna som speciellt jobiga men i efterhand har jag nästan alltid varit uppe och pressat i hög zon ganska mycket,. Vore bra om det alltid var så. Adrenalin verkar vara bra för orken.

Solen skiner idag också så Bettan står i trapphuset redo för en ny dust. Ganska lugn cykel ut till stadscupen för att sedan köra racerfort hem. Hem till soffan, hem till en hemmakväll, hem till tidigt i säng. Håller med Lena.