Och jag får aldrig mer träna för henne.

Jag minns första gången jag mycket skeptsik provade coreboll. Tänkte att det nog kunde vara bra. Kanske. Trots smärtan tränade jag med ett leende på läpparna och kunde inte vänta tills passet var över och jag kunde få berätta för instruktören hur bra det var. Och när jag kom hem var jag helt lycklig över att ha hittat ett jobbigt och roligt styrkepass. Styrketräning är inte roligt. Men nödvändigt. Ska man bli starkare gör det ont. Man måste satsa allt och det måste svida i musklerna. Jag har svårt att hitta den motivationen när det gäller styrketräning men favvoinstruktören kör pass som får magmusklerna att krampa av trötthet under övningen och det är så jag vill ha det. Allt som oftast får jag träningsverk eller åtminstonde rejält trötta bålmuskler. Och då känns det bra och styrketräningen blir rolig. Och jag har blivit bättre. Mycket bättre. Nu är jag stark i bålen.

Till och med han där hemma övertalades att följa med och prova passet  och även han blev frälst. Och trött. Och det säger inte lite om hur bra det är!

Tyvär är det bara ett corepass som får mig så trött och det är över nu. Favvon ska flytta och jag måste hitta inspirationen från annat håll. Får jobba på det.

Imorse försökte jag vara en inspirerande spinninginstruktör och köra skiten ur dem med en intervallstege. Jag tror jag lyckades, de flesta verkade trötta. Nu ska jag bara ladda om batterierna och ladda för stigintervaller ikväll.