Som vanligt kändes benen inte alls pigga och de första två backiga kilometrarna gick på 11 minuter. (2 första på milen i Skatås) Lite för snabbt för min del. Stretchade lite och så skulle det bli 2-minutare med 1 minuts vila på milen. Peppade igång mig själv genom att komma fram till att om det inte kändes allt för bra så fick det bli fartlek och uppladdning inför nästa veckas intervaller med pigga ben.

Inledde med 2 ganska långsamma. Det fanns lite tryck i benen men jag sladdade lite efter de andra tjejerna. Sen hände något, jag vet inte om benen vaknade till liv eller om det var jag som fick något mentalt uppsving men helt plötsligt låg jag först i min klunga och de andra började sladda. Självförtroendet väcktes och oj vad jag sprang. Snabba, rappa fotisättningar, hög höft och bra trryck. Åtminstonde kändes det så när jag segade mig ifrån de andra. Det var roligt att vara ledarhästen i vår grupp men samtidigt önskade jag att jag hade gått med den lite snabbare gruppen och fått känna på deras tempo. Men det ska jag göra nästa gång.

Efteråt var jag sjukt nöjd med mig själv. Tänk om man alltid kunde få känna sig så här stark. Dundermedicinen kanske har börjat hjälpa?

Idag ska jag låta kroppen återhämta sig och ägna kvällen åt min pappa som kommer på besök.