Löpte ut fint längs med vägen vid trätorget då foten (den onda) plötsligt vek sig och jag landade ganska tvärt i asfalten och hann inte tänka så mycket förren en bil i motgående körfälr stannade, vevade ner rutan och undrade om jag hade skadat foten och om jag ville ha skjuts hem. Blev aningen överaskad men tackade och sa att jag nog skulle klara mig hem själv. Man tror ju knappt att den typen av vänlighet finns idag. Så tack killen i silverbilen som aldrig kommer att läsa det här! (Ja, jag är tjej och Nej, jag har ingen aning om vad det var för bilsort)

Foten ömmade ganska mycket och jag började linka tillbaka men då liksom släppte det bara och helt plötsligt kändes den bra så då var det bara att vända och börja springa igen, trots knaket i senen när jag vek foten. Känner inte mycket i den idag. Kanske klarade den sig så bra eftersom den redan var tejpad? Spelar roll, skönt är det i alla fall att det inte blev något allvarligt.

Formen var inte så god. Benstyrkan på lunchen slet nog lite ändå trots sin ringa mängd.