Normalt gör jag ofta ett av årets bästa lopp på SM. Jag brukar vara avslappnad, glad och förväntansfull. Jag brukar känna noll och ingen press. Jag brukar veta att ingen förväntar sig att jag ska ta mig till final.

I år har jag gjort en extra satsning. Det betydde också att jag (och tro mig, detta är jag bra på) satte press på mig själv att prestera. Jag ville för mycket, jag trodde också att alla andra förväntade sig stordåd. Kanske var det någon som tyckte att det var dags för mig att prestera? Men vet ni vad. Jag glömde bort en viktig sak. det här ska vara roligt. Hela helgen har varit en känslostorm som inte varit rolig. Fredagen slutade i en mental kollaps och sen har jag varit helt slut resten av helgen. Och det går inte att prestera med en sådan tyngd på axlarna.

Man jag har lärt mig en läxa. Det här gör jag för min skull. Jag måste hitta den där sköna avslappnade inställningen till tävlandet igen. Det är fortfarande kaos i huvudet och jag hoppas jag kan hitta rätt till helgen.

På söndagen hade mycket av spänningen i kroppen släppt och min tunga kropp och mina onda ben som jag dragits med sista tiden var som bortblåsta. Kroppen kändes lätt och snabb, fram till misstagen kom för då blev jag stressad igen och så var det inte så roligt. Men det var ändå ett stort fall framåt. Vissa partier av banan var strålande.

Det är svårt det här med harmoni. Och jag är kanske inte den bästa på det. Jag har ibland svårt att prestera när jag sätts under press. Det har väl i och för sig alla men vi är kanske olika bra på det.

Men nu ska jag försöka sätta punkt. Och ladda om. På ett positivt sätt till helgen. Bloggen kommer kanske att uppdateras om jag känner att det är positivt för mig. Annars återkommer jag efter helgen.