På onsdag var det egentligen tänkt att jag skulle prestera. Prestera maximalt. Springa 10 km på 45 minuter. Varje kilometer på 4 minuter och 30 sekunder. Jag skulle vara mogen för det. Jag skulle ha tränat specifikt under ett halvt å för att nöta platta asfaktskilomterar. Det började så bra. Jag gjorde några grymma pass i november december. Jag sprang tusingar och snittade 4:25. Allt kändes kul och inspirerande. Sen kom sjukvintern.
Jag har varit trött och träningsdeppig sista tiden och nu när examendagen närmar sig och det komer att bli en dns känns det sådär. Det var då jag kände att jag behöver något kul. En kul fysisk utmaning. Om den blir så kul vet jag inte men jag har antagit en utmaning som ligger långt utanför bekvämlighetszonen. Och det känns kul. Och det känns modigt.
På lördag startat jag på 10-mila.Något som passar mig extremt dåligt.....i alla fall i min tankevärd.
Det inleds med en rusning. Som jag har så svårt för. Jag mår bäst av en långsam inledning
Jag blir lätt stressad av mycket folk och tar dåliga beslut.
Jag är i usel form
MEN - jag tänker värma upp ordentligt. Jag tänkter starta behärskat. Jag skall vara cool och ta smarta beslut. jag ska vila mig i form. Och jag skall vara nöjd när jag passerar mållinjen. Med en leende.
Sista 4 månaderna har jag haft 4 eller 5 förkylningar. Inte sovit ordentligt. Levt på socker för att orka med mig själv. Har precis avslutat en ny förkylning, tagit det lugnt och försökt säkra upp och låta kroppen bli pigg. I helgen har jag misskött mig med både socker och vin. Spenderat lördagen gåendes på Liseberg och söndagen på Universeum.
Man kan väl minst sagt säga att förutsättningarna inte var de bästa att prestera. Tanken var helt enkelt att springa en sväng. Komma tillbaka. Igen.
Solen sken, jag joggade iväg. Kände mig pigg i benen men tjock och otränad. Känslan var dock positiv och jag blev allt gladare och gladare. Kände att energi fylldes på,inte försvann. Njöt av att springa igen och tyckte till och med att det gick bra! Tänkte att det här går fint.
70 glada positiva minutrar senare kommer jag hem, slår av klockan och konstaterar att klockan inte stämde överens med känslan men något som normalt hade tryckt ner mig skakade jag idag lätt av mig. Det kommer bli bra det här. Tids nog.
Tack kroppen. Tack för upplevelsen. Jag ska betala tillbaka nu. Med sömn och riktig mat. Nu vänder vi vinden. Inga mer sjukdagar hos oss. Inga mer trasiga nätter. Inget mer socker för att överleva. Ingen tröstmat. Nu ska jag leva på träningsendorfiner.
Besviken men inte förvånad. Tre veckor utan riktig sömn gör inte underverk för formen. Sista två nätterna har varit katastrof med max två timmars sammanhängande sömn. Idag hostar jag slem och är trött men hoppet lever- jag är inte sjuk. Bara inte träningsduglig.
Förhoppningsvis vänder det och jag kan träna igen under helgen. Hoppet lever!
En lugn fin tur runt Delsjön var målet. Kändes stelt upp till golfbanan och första två gick i sjutempo. När det plattade ut lite kändes det piggare och piggare och jag började funderak på om jag ändå inte skulle gå för sub 6 per kilometer. I kuperad terräng är det ingen självklarhet. Inte på något sätt.
Började fokusera på kilometertider och stämde av varje. varje kilometer bjöd på någon jobbig backe och jag fick ju inte öka intensiteten så det hände inte så mycket utan den ena efter den andra tuffade på under ca 6 minuter. Lite plockade jag in men jag insåg att mitt hopp stod till de sista lättlöpta kilometrarna. Väl där konstaterade jag nöjt att kroppen fortsatte leverera ikväll. Inte toppform men en känsla som i alla fall antyder till en skön vältränad känsla. Då möts jag av motvind. Blir seriöst sur och inser att drt inte kommer att gå utan att öka intensiteten och det vill jag inte.
Missar med dryga minuten och laddar in 78 min löpning och 60 minuter löpglädje idag.
En lugn fin tur runt Delsjön var målet. Kändes stelt upp till golfbanan och första två gick i sjutempo. När det plattade ut lite kändes det piggare och piggare och jag började funderak på om jag ändå inte skulle gå för sub 6 per kilometer. I kuperad terräng är det ingen självklarhet. Inte på något sätt.
Började fokusera på kilometertider och stämde av varje. varje kilometer bjöd på någon jobbig backe och jag fick ju inte öka intensiteten så det hände inte så mycket utan den ena efter den andra tuffade på under ca 6 minuter. Lite plockade jag in men jag insåg att mitt hopp stod till de sista lättlöpta kilometrarna. Väl där konstaterade jag nöjt att kroppen fortsatte leverera ikväll. Inte toppform men en känsla som i alla fall antyder till en skön vältränad känsla. Då möts jag av motvind. Blir seriöst sur och inser att drt inte kommer att gå utan att öka intensiteten och det vill jag inte.
Missar med dryga minuten och laddar in 78 min löpning och 60 minuter löpglädje idag.
Det svänger om fröken Lundberg just nu. Det svänger mycket ner och ibland lite upp. Lite för mycket ner för att det skall vara kul att träna (och blogga).
Sjukdomarna har avlöst varandra hela våren och dessutom har sömnen varit kass en längre period nu när A valt att inte sova på nätterna.
Kanske inte så konstigt att träningen inte funkar och att resultaten uteblir men det är lik förbaskat inte kul ändå och istället för att bli glad och positiv av träningen tar den nästan energi. Jag har balanserar på knivseggen ett tag nu men idag fick jag plötsligt lite positiva svar från kroppen och även helgens tävling var ett steg i rätt riktning. Plötsligt känner jag mig glad och förväntansfull igen. Det finns hopp om framgång!
Nu skall jag bara försöka sova bättre och ladda på pluskontot så löser sig det här.
Vi har städat hemma. På riktigt. Ett rum varje dag. Torkat lister och sånt kul. Igår städade vi köket i tre timmar och skurade i princip allt. Vi är ganska trötta på städning men har faktiskt bara hallen kvar. Imorse var A sin vana trogen ganska jobbig. Gröt på bordet, gröt på golvet och gröt lite överallt. Efter en utvisning kom han tillbaka upp i stolen, sätter sig ner, äter jättefint själv. Grabbar tag i skålen och kastar den genom köket. Gröt överallt. I mitt nystädade kök.
Idag är A ute till försäljning. Eller vänta - du får 500 kr om du hämtar honom. Jag skickar dessutom med full uppsättning kläder, mängder med leksaker, lite blöjor och havregryn.
Ben som är trötta. Försöker fortfarande grundträna för att ha kul på tävlingarna i maj och juni. Det betyder tunga ben på tävling. Bara att kämpa. Lördagen bjöd på öppen bana och planen var att springa modrat och fokusera på tekniken som inte alls är lysande. Känner mig (och är) ringrostig. Hittar inget flyt utan kämpar med balans i kartläsandet. Funkade bitvis OK men jag drar snett, är inte distinkt och bommar 7 minuter på en kontroll. Typiskt Sofia.
Söndagen var min dag och start i D21 med 7 km. Öppnade kontrollerat och sprang helt OK i 20 minuter,hittade sedan 2 vägval på långsträckan, valde ett och sprang ett tredje som var helt värdelöst. Väldigt Sofialikt. Jag är dålig på att se vägval men faktiskt ännu sämre på att genomföra det jag valt. Sen kom tröttheten, stillaståendet och det dåliga självförtroendet ikapp och jag avslutade väldigt dåligt sista 2 km. Man kan sammanfatta det hela med att det finns lite att utvecka,. Tur att det är så roligt just nu med orientering. Det känns bra.
Idag har jag i sann vinterträningsanda redan hunnit med löpskolning och styrka. 50 minuter välgörande underhåll av kroppen.
Idag har jag och han där hemma tränat på nya friskisgymmet i stan. Trevligt med löparbana för löpskolning och bra utrustning och utrymme för styrka. (i alla fall mitt på dagen). Synd att snorkfröken jobbade i receptionen. Vad hände med kunden har alltid rätt?
Det var lite upp och ner idag kan man minst sagt säga. Var taggad att kriga men glömde sätta på fokus. Hade dock lite tur och fick de två första kontrollerna. Sen blev jag själv? Helt otroligt. Själv, bland 50 startande. Såg ingen, orkade inte hålla fokus och drog snett, tappade flyt, sprang inte nog fort, blev bekväm. Hittade sällskap igen på långsträcktan och farten steg lite. Bommade näst sista då jag var lite loj, orutinerat.
Så- inget bra lopp. Inte alls. Men.
Kroppen känns ok, jag orkar mer än jag tror och tuggar delvis på bra. Och jag kan orientera. Fast jag behöver träna. Teknik. Och jag måste fokusera på rätt saker. Hemläxa. Någon minuts mental förberedelse inför nästa lopp. Jag kan bättre. Väldigt mycket bättre.
Känslan smyger sig på. Gemensam start. Nerver. Hålla i kartan. Lugnt till ettan. Utnyttja farten utan att förivra sig. Kampen axel mot axeln. Möjligheten att springa i överfart men med kontroll. Ta den. Njut. Våga vinn. Våga tänka klart. Våga stanna. Hela vägen. Spurta. Springa. Jobba. Belöning?
Började med 4-dama och en förkylning som med nöd och näppe han lämna kroppen innan loppet. Benen var pigga efter några ofrivillga dagars vila men kroppen var seg. Orienteringen var ringrostig och det blev några extrasvängar, framförallt där jag drar snett. Med tanke på bakgrunden med alla förkylningar är jag ändå ganska nöjd, inte så långt efter som jag befarade.
Efter målgång drog vi till Månsarp för träning och vila. tränat blev det men tyvär inte så mycket sömn eftersom A gnäller på nätterna och vaknar mellan 5 och 6. Jag hann i alla fall med 4 pass på tre dagar och det kändes lite segt men ändå som om det är på väg åt rätt håll. Om jag bara får vara frisk nu och träna några dagar till så kan det nog bli ganska så bra. Hoppas på det. Imorgon väntar 10-milaträning. Masstart. otroligt rolig träning och jag hoppas, hoppas, hoppas att kroppen vill piggna till lite innan dess.
