Igår sprang jag fel igen. Runt en sjö. Jag vet inte vad som händer och vart tanken far men helt plötsligt inser jag att jag inte är där jag borde vara. Suck. Och eftersom jag känner mig själv är det inte aktuellt med några geningsaktioner utan jag vänder snällt tillbaka till sista kända korsningen.....Kommer på rätt spår igen och inser att han där hemma nog uppgivet konstaterat att jag återigen kollrat bort mig. Han sprang motastt håll för att möta mig. Som tur var tog han ett varv till runt sjön oh när vi träffades på blev det ett spontanbad i sjön innan vi fortsatte löpturen hem. Utan att springa fel.
Det är tur att jag är lite bättre med karta i handen.
Fysiskt var det ingen angenäm upplevelse. Det var veckans kvavaste dag och cykelbenen sitter kvar. Dagens fartpass får nog ryka till förmån för återhämtning. Jag tror jag behöver 2 vilodagar och om det känns bra blir det en snabb löptur på lördag. (Eller idag men troligen inte). Benstyrka är inte aktuellt. Corestyrka är väldigt aktuellt men latmasken verkar ha tagit över min kropp.
Målsättningen var solklar. Låta benen hitta löparglädje. Uppvärmningen kändes förvånandsvärt bra. Hade löparglädjen till ära klätt fötterna med de oranga farorna. Det hjälper.
Uppvärmningen gick som vanligt lite för fort men benen trummade på och jag njöt av löpsteget. Stretchade lite grann och bestämde mig för att löparglädjen skulle få styra. Fartlek. Jag drog på så länge benen ville springa. När benen stumnade saktade jag in. Detta inföll väldigt ofta då det dök upp en backe. Det blev 2 längre drag och några stycken på 1-2 minuter.
Hade tänkt köra lite core men semesterlatmasken smög sig på. Får försöka rätta till detta idag. Målsättningen uppfylldes i alla fall med råge och jag avslutade passet med drömmar om framgångar på O-ringen. Målsättningen är solklar. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan.
Fullt fokus på rätt saker. Orientera smart. Jag skall besöka ca 60 kontroller under 5 dagar, taktiken kan bara vara att minimera misstag.
Jag trodde jag visste vad tour de France var för något. Jag hade fel. Det är så mycket mer. Det är inte bara världens mäktigast cykeltävling. Det är något annat också-typ en folkfest,fast så mycket mer. Det går inte att beskriva. Ni måste uppleva det.
Söndag: Morzine-Avoriaz!! Cyklar sista klättringen på touretappen. Helt galet adrenalinstinn hela vägen. Massor av folk och husbilar. Alla hejade och tjoade och det var ritat på hela backen. Bland det häftigaste jag varit med om i träningsväg. Nådde min första alptopp på cykel helt salig. Vände sedan ner för att invänta de riktiga cyklisterna. 5 timmars väntan på en alpsluttning. Hela sluttningen fylld av galna fans. Otrolig stämning, vilken fest. Gissar på några hundra teambilar, teambussar, reklambilar m.m. Stod och hoppade som en barnunge efter värdelösa reklamprylar. Fick dock ingen grön hand- vilket var målet:-(
Men så kom de! Skrek mig hes på Gotland, jublade åt Andy som ryckte och vann. Led lite med Armstrong som tappade massor av tid. Hejade på spurtarna och så var det över. Tog mig levande ner för serpentinerna och var lycklig hela kvällen. Somnade med ett leende på läpparna. Livet kan nog inte bli så mycket bättre än såhär. Är så glad att vi äntligen kom iväg och fick uppleva det man bara sett på TV förrut. Det är bättre än man kan föreställa sig.
Måndag: Morzine- LetsGets - Tangines- Somoes- COL DE JAUX PLANE-Morzine. Dags att bekänna färg i denna tuffa klättring på 13 km med några saftigt branta passager och lite möra ben efter gårdagens pass. Gav mig iväg upp för motlutet till Lets gets. Dagens tuffaste del blev sedan nerför till Tangines, jag gillar inte nerför och mycket trafik var det och rädd för bromspunka var jag och kramp i armarna fick jag. Men jag kom ner och cyklade i dalen bort mot passet. Och så började det. Uppför. Uppför. Stekande sol. Obarmhärtigt brant. Stod upp, satt ner, aldrig sluta trampa. Bara en serpentin till. Jobba dig upp. Några cyklar om. Jag cyklar om 2. Efter den brantaste passagen, någon kilometer där bara stående varianten var möjlig kom han där hemma ikapp. Han såg piggare ut och jag blev tröttare. Kämpade på. Slet som ett djur. Värme, tunga ben. Det kändes som en vägg. Bokstavligen. Cyklade rätt in i den. 12 kilometer skulle backen vara, det blev mitt mantra. Nådde 12. Backen fortsatte. Just då hade jag sålt min cykel för en krona. Såg toppen. Det lutade knappt uppför nu men det gjorde så ont. Överallt. Var det en hägring. Såg en röd cyklist på toppen blickande ut över backen. Förstod att det var han där hemma. En evighet senare slängde jag cykeln och rasade till backen med tårar i ögonen. Aldrig mer. Hatade alperna, hatade cykel. Tills jag fick en glass och åt den medan jag tittade ut över mount blanc. Kanske kunde jag tänka mig att göra om det. Så farligt var det väl inte? Eller?
Gled ner mot Morzine. Aningen kaxigare i kurvorna, aningen högre fart. Rullade in i Morzine- helt slut- men ganska lycklig ändå. Så hände det. Touren har vilodag och alla cyklister bor i vår by. Jag rullar in på paradgatan och helt plötsligt hamnar jag mitt i team fotoon. De skall ut och rulla på vilodagen och här är de. 2 framför, en på varje sida och några bakom. jag blir helt paralyserad. Tittar mig runt omkring och där är de. Tänker bara att jag måste cykla snyggt och inte trilla. (för det gör man ju så ofta på platten i en stad). I kanske 1 minuter cyklar jag bland dem. Det är en märklig känsla. Så blir det kö bakom några bilar oh det släpper fram mig. Jag är framme vid vårt hus också och ögonblicket är förbi men så nördig är jag att det här är en merit. Måhända att han där hemma upplyste mig om att Fotoon är tourens sämsta lag men jag tror bara det var aundsjukan som lös igenom.
Tisdag: Dags för touren att starta från Morzine. Morgonen ägnades åt shopping av massor av tour de france-prylar. ja, man måste ha sådana. Sen kollade vi på signeringen och försökte få en skymt av stjärnorna. Sprang hem till lägenheten och öppnade fönstret i vardagsrummet. Det här var synen.
Dagen var ett stort bakslag fysiskt och en 20 minuters jogg i dalen kändes lagom på eftermiddagen.
Onsdag: Kortare bergspass på cykeln men ack så brant. 6 km med veckans brantaste km. Löjligt jobbigt. Löjligt varmt och löjligt roligt.
Torsdag: "Löpning" upp på en topp. 100 minuters uppförlöpning belönades med mera sol, mera vyer och en halv bar. Tog liften ner halva vägen. (tvärtemot alla andra) och sprang hem sista "flackare" biten. Totalt 2:10. På 11 km. Kanske inget att skryta med men ytterligare en topp att lägga till handlingarna.
Fredag: Cyklade lite i en dal innan det var dags för att prova Morzine - Avoriaz igen. Jag ville ge tourbacken en chans till och njuta av utsikten, inte av husbilar och folk.....Det blev en sådär njutning. Eftersom jag redan klarat backen så tillät jag mig att pausa då och då och då och jag lät benen bestämma farten. 70 minuter blev till närmare 90 och det var knappt styrfart. Det kändes att det var sista dagen och att jag inte är cykelvan. Det var en skön känsla att glida hem i dalen. Färdigtränad för den här gången.
Nu en lugn löpbetonad vecka för att slipa formen mot O-ringen.
Laddade med en låda jordgubbar och en filt på gräsmattan. Bra uppladdning.
Medeldistans på Björnåsberget var kvällens utmaning. Kände mig betydligt piggare i benen idag även om maxfarten är LÅNGT borta. Orienterade bra förutom när vi rasade ner i den brantfyllda slänten. Jag har problem i sådanana områden. Jag har svårt att se kartan för alla svara streck och det känns som jag chansar ner. Lyckas inte hitta en bra filosofi. Gjorde dock mindre misstag än många andra.....
Underbart att springa en svensk sommarkväll. Komma imål och njuta i värmen. Den planerade fisksoppan till middag kändes bara så fel en sån här fin kväll och jag tror vi båda var lite sugna på att svulla så vi duschade snabbt och besökte sedan SM-vinnaren i pizzabakning. Kändes helt rätt och pizzan sköljdes ner med cola. Fantastiskt gott. Och dessutom slutade jag äta innan jag blev för mätt. Plus till mig.
Det fanns till och med (gott om) plats för en låda jordgubbbar till.
