Sofia Lundberg, GMOK

I aldra största hemlighet beundrar jag min syster. För hon kan göra chins. Inte bara en, eller två, utan tre. Det är coolt. Hon har dessutom klarat  FM-Atlet. Då ska man göra chins och bänkpress. Resultaten ger dig vilken tid du måste ha på milen för att klara guld, silver eller brons.

Jag är långt ifrån att klara en chin men igår bestämde jag mig för att se vad jag klarar i bänkpress. Systerns 45 kg trodde jag mig inte rå på. Laddade upp med 30 kg som lite uppvärmning och smack, den var lätt. 35 kunde inte vara något problem? Trodde jag och så låg jag där med stången på magen och fick ropa på han där hemma för att få hjälp. Kom fram till att det var fegt att gå under 5-kilos steg så nu är rekordet 30 kg. Kanske inte så mycket att vara stolt över men, men. I alla fall mer än halva kroppsvikten.

Efter denna fruktansvärda maxprestation tränade jag lite mer snyggmuskler och bättrade på tvättbrädan.

Sen åkte jag hem och skalade 40 kokta ägg. (Eller kanske 32, han där hemma skalade nog 8.)

Idag ska jag krossa på intervallerna med pigga ben som inte kört morgonspinning.

Inte varje dag man blir omnämd i tidningen som favorit. I våras var jag nere och sprang Vivills vårtävling och vann. Kanske tyckte de därför att jag borde vara favorit. Och trots ett litet skakigt lopp med några svajiga sträckor höll jag ihop det hyfsat och vann min andra seger i Reftele i år. Stort. Gillar Vivills tävlingar.

I övrigt kan helgens två tävlingar sammanfattas på samma sätt. Allt finns där men jag måste bara baka ihop det. Stark i kroppen, snabb, kontrollerna sitter där men jag svajar. Kanske springer jag lite för aggresivt för jag tappar tid på svajiga sträckor. I helgen har jag bara gjort en kontrollbom på 2 minuter. Övrig tid har jag tappat på dåligt genomförda sträckor.

Bara att fortsätta jobba så kommer det.

Helgens besvikelse var annars när mannen på prisutdelningen säger: - Ni är väl för gamla för prispallen och ger mig priset i handen. För gammal för prispallen. Vilken planet bor han på?

I går kväll njöt jag av sommaren en sista kväll. Joggade upp till badplatsen på kvällen men insåg att foten hellre ville cykla så jag fick trotsa vädret och vända tillbaka och stirra in i en gymvägg. Skönt att cykla ur kroppen och stretcha.

Idag coreboll och överkropp.

Bjuder på tidningsklippet också.

När jag går på en klass på gymmet så förväntar jag mig att kunna bli så trött som jag vill. Jag förväntar mig också att instruktören talar om syftet med klassen och hur upplägget är, att det är tydligt hur instruktören har tänkt. Detta ser jag som en självklarhet och är också grunden när jag själv gör ett nytt pass.

Jag blir ofta besviken när jag går på pass för jag förstår aldrig riktigt syftet med passet och vet inte när jag ska ta i och när jag ska ta det lungt. Oftast löser jag det genom att skita i instruktörens upplägg och köra så som jag tänkt innan. Men jag tycker att det är lite synd att syftet inte alltid är genomtänkt och att det framförallt inte förmedlas. Jag tror att en del instruktörer har en grundtanke men är riktigt dåliga på att förmedla den till deltagarna som vill ha den. 

Många som går på passen vill säkert bara ha lite kul och få lite motion MEN, och nu kommer det viktiga, man måste kunna ge alla en utmaning. Alla, oavsett träningsnivå, måste kunna få ut något av passet. Den mest vältränade till värsta soffpotatisen som gör sitt första pass. Och det är ju så enkelt på cykel när alla justerar sitt eget motstånd.

Döm av min förvåning när jag är på vidareutbildning och några andra instruktörer tycker att det viktigaste är att det är roligt och inte kan se kopplingen att jobbigt kan vara roligt. De hävdar bestämt att de gör passen enbart för att de skall vara roliga. Jag försöker förklara att en genomtänkt "fysisk profil" inte gör passet tråkigt. Men de vägrar hålla med. Enligt de här (jag hoppas de är enstaka) ska vi instruktörer göra pass som är roliga. Punkt.

Jag tror inte att deltagarna på mina pass tycker att mina klasser är tråkiga för att jag förklarar syfte och ger dem tydliga intensitetsriktlinjer att hålla sig till. Jag hoppas inte det i alla fall.

Igår var vi bara två tjejer och den andra tjejen gör milen under 40. Alltså- Jag var själv tjej. 4-minutare med två minuters vila stod på programmet. Uppvärmningen blev som väntat hyfsat snabb. Tyckte ändå att det gick kontrollerat men när jag plockade fram pulskurvan efter passet kan jag konstatera att uppvärmningen gick i moderat zon....

Intervallerna var kontrollerade. Kanske lite sega efter morgonspinningen (EN gång kvar- sen är det över) men jag hade bra löpsteg hela vägen. Problemet var snarare den tuffa vilan. För att samla ihop truppen joggar de snabbaste bakåt på vilan och de långsamma framåt. Jag fick jogga på lite för att komma ihop med de bästa. Helst ville jag ju hinna förbi och ligga först när nästa intervall startade. det gjorde att vilan blev i moderat pulszon. (vilket jag faktiskt inte upplevde, tyckte det gick utmärkt att springa på i vilan) Men jag sprang igenom mina 5 intervaller. På sista hände  det märkliga och något jobbiga att när jag sprang för fullt joggade två av grabbarna i klubben bakom och snackade i samma tempo. (De valde att bara springa fyra.) Så när jag springer intervaller med näst intill maxpuls och mjölksyrakänningar joggar två av mina vänner ner och pratar strunt. Ni fattar det absurda.

Det kanske inte gick så himla fort men dundermedicinen har inte riktigt verkat än och jag hade ett tufft pass i benen men känslan var bra!

För övrigt gick även nerjoggen ganska fort ibland. Under passet på 60 minuter med intervaller i 20 minuter så lyckades jag hålla mig i låg pulszon under 10.....Resten låg i hög och moderat. Kanske ännu mer anmärkningsvärt är att hela drygt 30 minuter låg i hög zon. Ni fattar att vissa klubbträningar är jobbiga.

Det är inget roligt att vara medelmåtta. Inte bara medelmåtta i resultatlistan utan jag fortsätter göra medelmåttiga reultat. Inte dåligt, jag orienterar bra. ( I alla fall på söndagen) Jag kämpar bra. Jag har bra taktik, men kroppen vill inte springa fort. Men ganska fort.

Idag ska jag träffa läkaren igen och köra ett varv till med mina slemmiga luftrör som de aldrig lyckas diagnosera eller behandla. Hoppas det ger något. Förmodligen kommer jag hem med astmamedicin igen. Vi får se. Det enda jag hoppas på är en pigg kropp. En kropp som inte bara svarar bra på träning till 90% utan som ger tillbaka sista 10 %. I våras var formen grym och jag var otoligt stark och snabb. Nu finns bara sega ben och degig kropp.

OS-medalj i cykel. ROLIGT! Mer medaljer i tuffa, riktiga sporter.

Följande dialog utspelade sig vid frukosten i går. (Inte ordagrant men...)

Jag: Tror du vi tar en medalj idag?
Han där hemma: Ja, fast det blir Emma Johansson som tar den.
Jag: Tror du, är hon så bra?

Och så fick jag en lektion i Emmas cykelhistoria av sportoraklet (läs sportnörden). Oavsett vad media vill få fram så får man väl säga att det var lite oväntat men ingen knall. Emma var ju VM 6:a. Kan man vara 6:a på VM har man möjlighet att ta OS-medalj.

Heja cykel! ska klappa racern lite extra ikväll.

Imorgon blir det sprillans nytt spinningpass.

Lite lätt träning för överkroppen, ett corepass och lång stretch. Det kändes lagom.

Idag blir det arbete för klubben och ingen tid till träning. Grässkydd får kanske inte räknas som träning men det är jobbigt att lägga. Idag ska det dessutom ut monstoröst mycket. Way out West i helgen. Så ni som ska dit- Om ni spiller på mattorna så torkar ni upp efter er. okej?  

Imorgon blir det konditionsträning. Vill köra ett fartpass löpning men vet inte riktigt om jag får det med tanke på helgens två tävlingar. Löpning tre dagar i rad kanske inte är smart? Kanske kör jag det på gym? Uppvärmning på cykel och några enminutare på band. Jag gillar enminutare som uppladdning. Vi får se.

Bion då? Jo, efter att ha sett hela reklamen i fel salong hittade vi tillslut rätt salong och jag är positivt överraskad. Det var faktiskt lite mer än bara en trevlig film. Klart sevärd faktiskt.

Snart dags för tävling igen-- Jag längtar. Älskar att tävla. Fort och rätt ska det gå. Heja, heja mig.